HemProgramStyrelseLänkarKontaktSökVårdkasenDebatt
Vårdkasen
Vårdkaren 2013 Nr 2
Vårdkasen nr 1 2014
Vårdkasen nr 2 2014
Vårdkasen nr 3 2014
Vårdkasen nr 4 2014
Vårdkasen nr 1 2015
Vårdkasen nr 2 2015
Vårdkasen nr 3 2015
Vårdkasen nr 4 / 5
Vårdkasen nr 1 2016
Vårddkasen nr 2 2016
Vårdkasen nr 3 2016
Vårdkasen nr 4 2016
Vårdkasen nr 5 2016
Vårdkasen nr 1 2017
Vårdkasen nr 2 2017
Vårdkasen nr 3 2017
Vårdkasen nr 4 2017
Inlägg 15 september 2017
Inlägg 25 oktober 2017
Inlägg 8 november 2017
Vårdkasen 2018 01 06
Inlägg 17 november 2017
2018 Vårdkasen januari 10
Inget tycks man lära av historien

Världen tycks bäva för vad en man åstadkommer.
Hans namn är Kim Jong-Un. På en vanlig människas språk skulle han kallas galning. Men
enligt det egna folkets uppfattning är han en uppskattad ledare. Åtminstone sägs det så.
Han skall visa ”att vi kan också”, d.v.s. tom Nordkorea kan framställa kärnvapen. Lilla
Nordkorea håller på att ta plats i den exklusiva ”kärnvapenklubben”. Man övar sig genom
att skjuta robotar (missiler) allt närmare USA. Sydkorea och Japan är sedan länge hotade.
FN ser på och USA blir allt mer frustrerat.

Det rör sig om Stilla havet, men låt mig för ett ögonblick kortfattat berätta vad som hände
i Stilla havet sommaren 1945. Amerikanarna överraskades i Pearl Harbour den 7
december 1941. Japanerna lyckades då på en timma och femtio minuter sänka eller svårt
skada huvuddelen av den amerikanska stillahavsflottan, d.v.s. åtta slagskepp, tre kryssare,
tre jagare och åtta hjälpfartyg. Sammanlagt hade 300 000 ton sänkts eller gjorts helt
manöverodugliga.
Till en början, efter denna katastrof, hade japanerna stora framgångar. Stora delar av Stilla
havets övärld erövrades. Det tog amerikanarna med hjälp av britter, new zeeländare och
australiensare, mer än tre år att återta förlorat territorium. Pearl Harbour är känt av de
flesta. För USA är detta den ojämförligt största katastrof landet råkat ut för. Vad som är
mindre känt i Västerlandet är slutstriderna, närmare bestämt Okinawasegern i juni 1945,
där det japanska motståndet bröts efter 82 dagars blodiga och bittra strider.
Anledningen till okunnigheten är främst den att invasionen av Normandie och striderna
mot Hitlers Wehrmacht tog upp intresset. Men faktum är att invasionen av Okinawa var
ett större företag än Normandieinvasionen. Okinawa innebar att Japan var hotat ”inpå
bara livet”. Det var början på striden om de japanska öarna. Nästa steg var Kynshy några
mil norr om Okinawa och nästa igen Tokyo på den japanska huvudön. Japanerna kämpade
med dödsförakt. Striderna på Okinawa blev ytterst blodiga och förlustrika på båda sidor.
Här är ej platsen att redogöra för hela kampanjen.

Blott några huvuddrag av striderna, sedda från amerikanskt håll. Källor för dessa
uppgifter är boken Okinawa, Slutsteg mot segern av Denis M. Frank. Hans uppgifter är
till större delen officiella rapporter. Till amiral Nimitz (chefen för Stillahavskommandot)
förfogande för operationen (kallad Operation Isberget) stod en anfallsstyrka om 182 000
man (som alltså var 75 000 man större än den styrka som landsteg i Normandie på D-
dagen).
Anfallsstyrkan skulle transporteras ända fram till ”Japans tröskel”. Det skulle ske genom
amiral Spruances 5:e flotta i vilken ingick 40 hangar fartyg, 18 slagskepp, 200 jagare och
hundratals andra farkoster såsom transportfartyg, ubåtar, minsvepare, landstigningsfartyg,
verkstadsfartyg, lasarettsfartyg.
”I hela invasionsföretaget deltog sammanlagt omkring 548 000 man ur armén, flottan och
marinkåren. 318 stridsfartyg och 439 hjälpfartyg förutom de landstigningsfarkoster av
olika slag som begagnades för att landsätta trupperna”, säger Frank.
Invasionen av Okinawa tycktes till en början lyckas väl. Så t ex säger Frank ”Genom en
på klassiskt sätt genomförd amfibieoperation hade 10:e armé fört i land över 16 000 man
under Operation Isbergets första timme.”
Men så småningom hårdnade motståndet. Japanerna hade kraftsamlat sitt försvar till södra
delen av ön. Här försvarade sig den japanska 32:a armén med bitter beslutsamhet. Det
skickliga försvaret blev en svår nöt att knäcka för amerikanarna. I de japanska
försvarsmetoderna ingick bl a stora insatser av kamikazeflyg. De åstadkom svåra förluster
på den anfallande sidan, men var ej avgörande. Som en summering av det hela säger
Frank: ”Efter 82 dagars, blodiga, bittra strider framkallade tionde arméns snabba
framryckning i kampanjens slutskede de japanska styrkornas oundvikliga sammanbrott”.
Förlusterna var svåra. Enligt 10:e arméns totala förlustsiffror hade 7 374 man stupat och
31 807 skadats eller sårats i strid. 34 fartyg hade sänkts och 368 skadats. 763
fartygsbaserade flygplan hade gått förlorade i strid. 4 907 sjömän rapporterades stupade
eller saknade.
De japanska förlusterna var betydligt större.
Och i detta hav, dödens hav, för historiskt sett, ej så länge sedan, leker Kim med sina
robotar. Han leker inte bara med sina robotar och sina mer eller mindre inbillade fiender,
han leker med världsfreden. Om han i sitt vansinne släpper lös kärnladdade robotar sätter
han världen i brand. Och vad kan detta innebära för vår lilla jord?
Det hemska i världssituation är att man talar inte längre om kärnvapen. Ett tag var det
stora samtalsämnet stormakterna emellan. Man skulle minska antalet så och så?
Det ljudet har tystnat. Tystnaden är farlig. Nuvarande generation tycks ha glömt vad som
hände i Hiroshima och Nagasaki. Amerikanarna ville spara människoliv. Det gällde ej för
japanerna.
Bomberna mot Hiroshima och Nagasaki finns kvar i vårt minne. Samtidigt har antalet
innehavare av detta dödliga vapen stigit i samma mån som vätevapen tagits fram och
verkan av Nagasakibomberna är små smulor i förhållande till nuvarande kapacitet. Vi
lever farligt. Må vi med 2018 få se ett återupptagande av förhandlingarna om nedrustning
av kärnvapenarsenalen.
Kanske är det då motsägelsefullt att säga att Sverige då skall säga nej till en
sådan ”klubb”.
Men om vi är med i en liknande sammanslutning, säger vi också nej till hjälp, då vi
behöver den. D.v.s. Nato, som har kärnvapen, säger i en sådan situation kanhända nej till
hjälp. Tom Norge, som är Natomedlem, utnämner till Nobelpristagare Beatrice Fihn, som
förestår antikärnvapenorganisationen ICAN. Hon kämpar oförtrutet för att världen skall
skrota alla kärnvapen.

Hodder Stjernswärd


Finland

Sistlidna år, 2017, har handlat mycket om Finland. Det var nämligen 2017 100 år sedan Finland

förklarade sig självständigt. Vi sena tiders barn (som Selma Lagerlöf brukade säga), kan knappast

föreställa oss att vårt broderfolk ända fram till 1917 var ett ryskt storfurstendöme. Alltså ett land,

lydande under den ryske tsaren. Det vore mig främmande att gå tillbaka till 1809 års svenska

släpphänta politik som låg bakom det ryska maktövertagandet.

 

1917 var läget i Finland kaotiskt. Ryska revolutionen hade helt förändrat världsläget.

I Ryssland tog bolsjevikerna över makten. I Finland fanns starka ryska stridskrafter kvar. Finska

kommunister vädrade morgonluft. En modig finsk lantlag fann att läget var inne för utropande av

självständighet. De röda satte sig emot detta. Inbördeskrig utbröt; ett blodigt inbördeskrig som

skulle lämna efter sig mycken osämja. De vita avgick med segern. Finland var ett fritt land, men

friheten blev dyrköpt. Blott 21 år efter de vitas seger anföll Ryssland (Sovjetunionen) med

överväldigande styrkor. Då skedde ett under. De underlägsna, men nu sammansvetsade, finska

trupperna bjöd ett effektivt motstånd mot den väldige angriparen. På flera avsnitt ledde motståndet

till framgång. Världen häpnade. Men i längden kunde det lilla landet ej hålla stånd trots taktiska

segrar. Ledningen förstod att fred måste sökas. Det blev en fred med hårda fredsvillkor, men

fortfarande var Finland fritt.

Tack vare ett segt försvar blev landet inte ockuperat som t ex de baltiska länderna. Svåra

landavträdelser följde.

 

Avsikt är ej nu att beskriva Finlands väg efter Vinterkriget. Vare nog sagt att landet hade att

utkämpa ytterligare två krig. D.v.s. Fortsättningskriget och det s.k. Lapplandskriget. Det senare var

en följd av de återigen hårda villkoren för att Finland skulle kunna utträda ur kriget och behålla sin

frihet. De tidigare vapenbröderna från Tyskland måste drivas ut från landet i norr. Igenom hela

historien är ett namn för evigt förknippat med frihetskampen. Mannerheim. Flera böcker har skrivits

om honom. De senaste 2017. Av dessa vill jag rekommendera Ahlanders bok om honom och

Hermann Lindqvists. Trots irriterande småfel i den senare är boken om ”marsken, masken och

myten” synnerligen läsvärd. Historien om honom är också historien om Finlands frihetskamp. Ingen

har som han format det fria Finlands historia; först som ledare för de vita, sedan som

överbefälhavare i två krig och slutligen som president.

 

Sverige har mycket att tacka Finland för. Vi stod på en behaglig åskådarplats utan att delta. Vi kom

undan krig, inte på grund av politisk skicklighet utan vårt geografiska läge gjorde att varken Hitler

eller Stalin ansåg mödan värd att angripa oss. Hitler fick sin malm och Stalin nöjde sig med att vi ej

deltog på Finlands sida.

 

Men till detta måste sägas att vi hjälpte Finland, både med vapen och livsmedel. Och frivilligkåren

inte att förglömma. Hjälpen hade stor betydelse för Finlands överlevnad.

I en tid då Östersjöområdet säkerhetspolitiskt blivit alltmer osäkert står vi nu, sida vid sida, med

Finland för att försvara vår frihet. Tillsammans är vi, om ej starka, så dock beslutsamma. Finland

har, vis av tidigare erfarenheter, behållit sin värnplikt. Vi måste återta vår. Erforderlig rekrytering

till en yrkesarmé har slagit slint. Sakta försöker vi med diverse förstärkningar komma upp i en

godtagbar försvarsnivå.

 

Hodder Stjernswärd



Uppdaterat 2018-01-06
Utskriftsvänlig sida
Provided by Webforum