HemProgramStyrelseLänkarKontaktSökVårdkasenDebatt
Vårdkasen
Vårdkaren 2013 Nr 2
Vårdkasen nr 1 2014
Vårdkasen nr 2 2014
Vårdkasen nr 3 2014
Vårdkasen nr 4 2014
Vårdkasen nr 1 2015
Vårdkasen nr 2 2015
Vårdkasen nr 3 2015
Vårdkasen nr 4 / 5
Vårdkasen nr 1 2016
Vårddkasen nr 2 2016
Vårdkasen nr 3 2016
Vårdkasen nr 4 2016
Vårdkasen nr 5 2016
Vårdkasen nr 1 2017
Vårdkasen nr 2 2017
Vårdkasen nr 3 2017
Vårdkasen nr 4 2017
Inlägg 15 september 2017
Inlägg 25 oktober 2017
Inlägg 8 november 2017
Inlägg 17 november 2017



VÅRDKASEN nr 5 / 2016

MEDLEMSTIDNING FÖR FÖRBUNDET FÖR SVERIGES FOLKFÖRSVAR

Förbundet, som bildades 1999, är partipolitiskt oberoende och dess mål är att stärka det svenska försvaret – speciellt dess förmåga att kunna försvara landet mot väpnade angrepp. Enligt förbundet utgör en stark folklig förankring – främst grundad på en ny modern värnplikt - en avgörande faktor för att kunna nå detta mål. Förbundet är anslutet som medlemsförbund till Försvarsutbildarna.

Det gångna året
Av förbundets ordförande

År 2016 började med ”avstamp” från det då några månader gamla försvarsbeslutet eller ”2015 års inriktningsbeslutet för försvaret”, som det egentligen heter.

Försvarsmakten tog snabbt itu med sådant, som går att åtgärda förhållandevis snabbt och som ger beredskapseffekt. Detta innebar att övningsverksamheten ökade i såväl omfattning som kvalitativ ambitionsnivå. Denna process pågår och vi kommer i nära framtid att åter få uppleva mer omfattande försvarsmaktsövningar och om något år ha fått samtliga krigsförband övade.

Tidigt 2016 förmörkades dock bilden, då det framkom, att de i försvarsbeslutet anvisade ekonomiska resurserna inte skulle räcka till för att kunna anskaffa den materiel, som skulle anskaffas. Hur (och om) detta skall lösas är ännu okänt.

En hoppingivande händelse var, när personalförsörjningsutredningen lade fram sitt förslag. I princip innebär detta införande av en ny värnpliktsutbildning och att gruppbefäl, soldater och sjömän inom kort kommer att bestå av såväl anställda som värnpliktiga. Dock återstår frågan om det ”bara” handlar om att säkra personalförsörjningen av vår anorektiska insatsorganisation eller om det kommer att innebära möjligheter att öka krigsorganisationen.

Den sedan 2014 försämrade säkerhetspolitiska situationen i omvärlden, inklusive vårt närområde, kvarstår och har sannolikt t.o.m. försämrats ytterligare. I Sverige har detta föranlett, dels att Försvarsmakten inriktats mot försvar av Sverige, dels att det förs en debatt rörande ev. NATO-medlemskap. Beträffande det förstnämnda kan konstaterats politiker från regeringspartierna och i viss mån allianspartierna talar om 2015 års försvarsbeslut och dess tillskott på 10,2 Mdr Kr för en 5-årsperiod som en ”kraftfull satsning på vårt försvar”. I princip samma politiker talar om ”återmilitäriseringen” av Gotland som något storartat. Att en ökning med 2 Mdr kr / år är bättre än ingen ökning alls och att ett kompani på Gotland är bättre än inget kompani alls, är fullt klart, men det är långtifrån tillräckligt. Svenska folket får inte förledas att tro att det är en omfattande upprustning av försvaret som beslutats. ”Rätt kurs men alldeles för låg fart och för lite drivmedel för att nå målet” är betyget på 2015 års försvarsbeslut.

Inför år 2017 har vårt förbund och dess medlemmar stora förhoppningar på
- att de akuta ekonomiska bristerna (rörande beslutade men ännu ej finansierade materielprojekt) skall täckas,
- att personalförsörjningen säkras och (på lite längre sikt) en volymökning av försvarets krigsorganisation görs och
- att ett beslut tas som långsiktigt ger Sverige ett försvar på en nivå som motsvarar 2% av BNP.

Jag önskar alla medlemmar en God Jul och ett Gott Nytt År.

Lars-Olof Nilsson



Sverige – Finland, en återblick Av Hodder Stjernswärd

Vårt försvarssamarbete med Finland blir allt tätare. Det är ett naturligt samarbete och kan leda till mycket gott. Just nu ( i början av nov 2016) pågår ett möte mellan Nordens utrikesministrar. Margot Wallström säger att ”vi behöver skaffa oss en gemensam strategi gentemot Ryssland”.
Det är nog sant, men klingar en aning falskt när man ser hur de svenska försvarsanslagen ligger lägst av de nordiska länderna. Samarbetet med Finland har tidvis bestämts av vår respekt för Ryssland (Sovjetmakten före dess sammanbrott). Om Sovjet har sagt nej, har vi snällt böjt oss och samarbetet har gått i stå. För svenskarna är det historiska samarbetet något som vi bör kunna dra lärdom av.
Just detta år (2016) har utkommit en bok som på ett utmärkt sätt belyser denna fråga. Den heter Gustaf Mannerheim och är skriven av Dag Sebastian Ahlander. Mycket har skrivits om denne betydande man, bl a den stora biografin av Stig Jägerskiöld i 8 band och Erik Heinrichs utmärkta bok Mannerheimgestalten, men Ahlanders bok är i mycket en diplomats verk.
Ahlander har forskat intensivt och omfattande om Mannerheims stora kontaktnät. Själv diplomat har Ahlander intresserat sig särskilt för hur diplomater och ministrar från de nordiska länderna och Tyskland, Storbritannien mfl ser på Mannerheim och hans mångåriga bana som general, riksföreståndare, överbefälhavare och president.

Mannerheim hade som mantra att de nordiska länderna borde bilda ett försvarsförbund. Han ansåg att lilla Finland inte ensamt kunde stå emot hotet från öst. Men när det väl gällde, hösten 1939, kom bara frivilliga till hjälp. Jag skall i fortsättningen med stöd av några citat ur Ahlanders bok, söka ge en bild av Finland och Mannerheims kamp, så att sentida försvarsvänner, inte minst vårt förbunds, kan se en bakgrund till nuvarande samarbete.

Efter en inspektionstur på Karelska nätet hösten 1939, gjorde Mannerheim en föredragning för president Kallio. Han säger: ”Allting tyder på en förestående jättesammandrabbning, och ändå verkar ingen bry sig om försvaret… Ännu idag handläggs frågor rörande försvarets mest trängande behov i lika fredlig takt som om vi levde i en normal tid --- Veckor och månader offras på kommittébetänkanden och utskottsbehandlingar” Osv. Jag kan inte hjälpa att jämförelsen med dagens Sverige ger sig av sig själv.

Efter Kriget och Finlands tappra försvar blev det en osäker fred och stora landavträdelser till Sovjet. Läget var enligt Ahlander: ”Finland hotades av Sovjetunionen medan Sverige kände sig hotat av Tysklands allt hårdare politiska krav. Ett förslag till en nordisk försvarssamverkan föll på ett ryskt veto”. (sid 208-209).
Några sidor framåt i boken konstaterar Ahlander om läget i Norden ”Danmark och Norge ockuperades redan i april 1940, och Sverige saknade den politiska handlingskraften för att genomdriva en försvarssamverkan sedan Moskva ställt sig avvisande.” Men några månader framåt under 1941 anser författaren att Mannerheim inte släppt tanken på en samverkan med Sverige.
Han säjer: ”Själv ville Mannerheim inte ge upp tanken på svenskt stöd, till exempel en svensk solidaritetsförklaring med Finland, men utrikesminister Günther svarade omedelbart nej.”

Finlands inledande framgångar under det s k fortsättningskriget sågs med sympati från svensk sida. Mannerheim var noga med att ej föra striden fram till Murmanskbanan, ej heller ville han delta i anfallet mot Leningrad (nu St Petersburg). Han tänkte på framtiden och en förr eller senare kommande uppgörelse med Sovjetryssland. När Hitlers anfall mot Ryssland förbyttes i tillbakagång, svalnade det svenska intresset för Finlands kamp.

Stalins anfall 1944 med kraftsamling på Karelska näset igångsattes den 9 juni 1944. Enligt Ahlander var styrkeförhållandena sålunda: På rysk sida 600 000 infanteri, 1200 stridsvagnar och 20 pansarbrigader mot 90 000 finländare ( i första linjen). 6 till 1 i manskap och 15 till 1 i flyg. (sid 300). Ryssarna vällde fram. Det finländska högkvarteret var panikslaget. Men bara för en kort tid. Mannerheim, som fallit i en nattsvart pessimism, repade sig och fann att enda chansen att hejda det ryska anfallet var att få omedelbar hjälp. Från Sverige var inte en tanke. Tyskland hade fortfarande kraft att hjälpa. Men hjälp från Tyskland krävde offer.

Tyskarna dvs Hitler krävde att Finland måste ingå i en militärallians med Tyskland och inte söka separat fred med Sovjetunionen. Mannerheim beslöt då följande enligt Ahlander:
”Först och främst måste han snarast få flygplan och pansarvärnsvapen för att bekämpa de ryska stridsvagnarna. I steg två vände han sig till Sverige med en anhållan om vapenhjälp, men fick blankt nej. I steg tre bad han Heinrichs (stabschefen), vända sig till general Erfurth (sambandsofficer) som omedelbart ställde sig positiv. Utöver vapen begärde Mannerheim att få sex tyska divisioner till Näset. I steg fyra uppmanade Mannerheim regeringen att agera genast, för han behövde tyska vapen och tyskt manskap nu i mängder, omedelbart, för att kunna hålla den tredje försvarslinjen. Först måste man stabilisera fronten, sedan kunde man förhandla om fred”.

Ryssarna lyckades inta Viborg, Finlands andra stad. Som tur var, för Finland, firades segern av angriparna i dagarna tre. Under den tiden hade förstärkningar från Fjärrkarelen hunnit fram och ryssarnas fortsatta offensiv förlorade i tempo.

Hitlers budskap framfördes av den tyska utrikesministern Ribbentrop, som hastigt flugit till Helsingfors. Förhandlingarna med president Ryti och finska regeringen blev hårda. Det hela slutade med att en utmattad Ryti skrev under ett dokument som innebar att Finland ingick en militärallians med Tyskland och inte skulle söka separatfred med Ryssland. Dock, det fina i saken, sett från finsk sida, var att dokumentet var underskrivet av Ryti ensam. En annan, framtida regering var alltså formellt ej bunden av Rytis allians med Tyskland. Mannerheim kallar Rytis agerande som en ”medborgarbragd”.

Under tiden hade det finska försvaret hårdnat och den tyska hjälpen börjat verka. Den bestod enligt Ahlander av bl a 9000 pansarskott och 5000 raketgevär som liksom en stormartilleribrigad och
129. Infanteridivisionen från tyska hamnar i Estland. Till detta kom en stridsavdelning tyska störtbombplan som framgångsrikt understödde det finska försvaret.

Med denna hjälp och med förnyade krafter lyckades den finska armén hejda det sovjetiska anfallet. Avvärjningssegrarna vid Tali och Tienhaara är historiska. Således hade det läge uppstått som Mannerheim eftersträvat. Dvs man kunde förhandla om en fred med Sovjet från en förstärkt position. Ty fred ansåg alla att landet behövde. Förmåga att stå emot den segervissa stormakten Sovjetunionen var i framtiden efter de många krigsåren omöjlig. Den ende som ansågs kunna dra Finland ur kriget med fortsatt frihet var Mannerheim. Endast han hade folkets hela förtroende.
Förhandlingarna med Sovjet som följde blev hårda. Nu gällde det inta bara att återgå till de gränser som blev följden av 1940 års fred utan även att bryta förbindelserna med Tyskland och driva den forna vapenbrodern ur landet. Endast Mannerheim kunde få igenom en sådan order. Men Ryti och den gamla regeringen måste bytas ut om denna politik skulle följas, och det var ett nödvändigt krav från ryssarna. Många anser, så också Ahlander att Stalin beundrade Mannerheim och inte ville (och knappast kunde) krossa denna tappra nation.

Jag citerar Ahlander: ” Det var i och för sig en märklig situation att föreslå till statschef den överbefälhavare som lett kriget mot den fiende med vilken man nu måste sluta fred. Bara detta är bevis nog för Mannerheims unika ställning”.
Mannerheim, nu 77 år, tvekade inför uppgiften. Men Finlands regering och folk ville se honom som president. För att återgå till Ahlander: ”Men han insåg också själv att han var den ende som såväl Storbritannien, USA och Sovjetunionen skulle godta”. (sid 309)

Paasikivi, senare president, summerade i sin dagbok ”Mannerheims auktoritet har haft effekt. När han gjorde sin helomvändning, vågar ingen säga något. Alla förlitar sig på honom. Detta bevisar, att endast han varit i stånd att genomföra denna politiska kullerbytta”. Sid 317)

Visserligen var fredsvillkoren hårda och i landet fanns en rysk kontrollkommission för att se till att kraven fullföljdes; men i alla fall: landet var fortfarande fritt, om ock med visst förbehåll.

Det är ett land som med bravur genomgått denna svåra tid, som vi nu intimt samarbetar med och som liksom vi fritt kan bestämma över sina öden och om sin försvarspolitik. Det är nog ganska nödvändigt att vi har en viss kunskap om detta. Mycket handlar om Mannerheim, men det är naturligt för han var Räddaren. Han var statsman av en dimension som saknas idag.



Hotbilder
Av Per Wahlberg

Det sägs att summan av lasterna är konstant. Huruvida detta är sant eller falskt överlämnas till läsaren att reflektera över. Vad som däremot inte alls är sant, även om det i försvarsdebatten kan skönjas uppfattningen att det är sant, är att summan av alla hot skulle vara konstant. Att t.ex ökad omfattning av skogsbränder på sensomrarna inte medför minskad risk för översvämningar på våren är ett faktum liksom att risken för väpnade militära angrepp inte minskar bara för att det blir fler IT-attacker eller andra händelser, som innebär nationella påfrestningar. Tyvärr verkar det ibland som politiker, med en i grunden sval inställning till militärt försvar, ser total- och /eller samhällsförsvarsplanering och -budgering som ett slags nollsummespel. Detta är en farlig tankefälla. Nya, t.ex assymmetriska, hot innebär absolut inte att mer traditionella (symmetriska) hot minskar.
Slutsatsen av detta är – givet att allt annat är lika - att totalförsvarsbudgeten måste ökas, då nya hot uppstår. Försvarsresurser mot ett bestående oförändrat hot får inte reduceras för att ge utrymme till resurser mot ett nytt hot.
När det gäller hot, måste också påpekas att ett hot är en funktion av sannolikhet (att det hotfulla inträffar) och konsekvenser (om det hotfulla inträffar).

HOT = SANNOLIKHET X KONSEKVENSER.

När det gäller hotet om ett väpnat angrepp (alltså krigshot mot Sverige) så är, enligt utsago från politiker och försvarsmaktsledningen, sannolikheten låg för närvarande. Den är dock absolut långt ifrån försumbar och situationen kan mycket snabbt förändras.
Konsekvenserna (om det hotfulla inträffar) talas det inte särskilt mycket om. Alla inser dock säkert att de är synnerligen allvarliga för att inte säga rent av katastrofala. De flesta inser nog också att sannolikheten och konsekvenserna kan reduceras genom förstärkning av vår försvarsförmåga.
Genom att tydligt uppvisa försvarsvilja och -förmåga kan en potentiell angripare bringas att inse att kostnaderna för ett angrepp mot Sverige kan bli för stora i förhållande till vad som eventuellt kan uppnås / vinnas. Genom att verkligen ha en stark försvarsförmåga kan Sverige åsamka en angripare förluster såväl avseende stridskrafter som tid samt – ju längre tid som går – få en växande ”världsopinion” på sin sida. Genom detta ökar sannolikheten för att vänligt sinnade nationer / allianser kommer till vår hjälp inte minst i eget intresse. Denna – den sistnämnda faktorn (stark egenförsvarsförmåga – internationella sympatier och egenintresse för ingripande från ”vänligt sinnade”) - utgör totalt sett en stark krigsavhållande faktor. Till dem som (enbart) ser NATO-medlemskap som en lösning är det viktigt att påpeka helheten och att egenförsvarsförmågan är det viktigaste.


Försvarsekonomi
Av Per Wahlberg

I Svenska Dagbladet redovisades den 26 oktober, att Sverige har den lägsta försvarsbudgeten bland länderna runt Östersjön. Under den senaste 40-årsperioden har försvarets andel av bruttonationalprodukten (BNP) sjunkit från 3% till 1,1%. Vän av ordning frågar sig då om omvärldsläget har blivit så mycket bättre (stabilare och fredligare) nu än för 40 år sedan.
Svaret är - trots kalla kriget - nej, om vi t.ex jämför 2016 med 1976. Däremot kan man nog säga att perioden 1994 till 2001 kanske var lite mindre hotfull även om den innehöll stora osäkerheter rörande framtiden. Även om kalla kriget (m/1946-91) tagit slut så har det sedan 2000-talets början utvecklats en situation, som har likheter med kalla kriget. Möjligen är hotet om det globala världskriget inte lika stort som på 1970-talet, men hotet om ett europeiskt – speciellt ett nordeuropeiskt – krig (eller konflikt innehållande militära insatser) är minst lika stort som för 40 år sedan. Osäkerheten har ökat genom att det är svårare att bedöma den säkerhetspolitiska utvecklingen i dag än vad det var under kalla kriget. Sverige ligger, där det ligger och för vårt land är sannolikheten för att bli indraget i ett regionalt krig minst lika stor som sannolikheten av ett angrepp mot oss var 1976.

Många kan nog inse att det finns en risk för ett ryskt angrepp mot Estland, Lettland och / eller Litauen. Dessa tre länder är NATO-medlemmar och förväntas få hjälp från NATO. Om ett sådant angrepp skulle utföras ”symmetriskt” d.v.s. i form av ett militärt / väpnat angrepp in på dessa länders territorier måste NATO ingripa och försvara dessa tre länder. För att NATO med framgång skall kunna lösa denna uppgift, inom ramen för ett regionalt icke-nukleärt krig, krävs att svenskt territorium inte på något sätt behärskas av Ryssland. Tvärtom förväntas Sverige i enlighet med solidaritetsklausulen bistå med försvaret av de tre staterna på något sätt. Detta exempel leder efter en ganska enkel analys till att behärskande av del av svenskt territorium – t.ex av Gotland – kan bli ett inledande mål för ett ryskt angrepp, som i huvudsak syftar till att ta kontroll över Estland, Lettland och Litauen.

Mot bakgrund av ovanstående följer :
- Det duger inte alls med ett så svagt militärt försvar, som anpassats för att rymmas inom 45 – 50 Mdr Kr / år (drygt 1% av BNP). Den säkerhetspolitiska verkligheten torde kräva minst 90 – 100 Mdr Kr / år (drygt 2% av BNP) åt det militära försvaret.
- För- och nackdelar med ett eventuellt NATO-medlemskap måste tydligaregöras mer och analyseras med ett ”öppet sinnelag”. Vi bör således välja det som är bäst för Sveriges och vårt närområdes (Norden / Östersjöområdet) säkerhet
- Hur än NATO-analysen utfaller är det i alla fall helt nödvändigt att genomföra nämnd upprustning till vad som kan uppnås på 100-miljarders-nivån.

Utöver ovanstående måste de övriga delarna av total- / samhällsförsvaret också ges en omfattande budgetökning så att vi i ny modern tappning återfår en motsvarighet till det tidigare totalförsvar vi hade under åtminstone sedan 1950- och 60-talen och fram till omkring 1990.

Det är således ett kraftigt tillskott, som behövs. Har Sverige råd med det ? Svaret är javisst – vi är inte fattigare nu än på 1970-talet. Det är bara så att andra prioriteringar (än försvar och säkerhet) fått råda under så lång tid att politiken (såväl den borgerliga som den socialdemokratiska) på något märkligt sätt vant sig vid att nedprioritera försvaret samtidigt som stora delar av svenska folket allt mindre kan inse att Sverige – på grund av 200 år av fred - inte är immunt mot krig och angrepp. Det har då varit enklare att förtränga det obehagliga och satsa på andra – i och för sig oftast viktiga – mer populära (röstfiskande) områden. Det finns dock tecken på att vår nuvarande försvarsminister insett situationens allvar och att något måste göras. Vi får bara hoppas att hans uppvisade insikt och uppfattning är äkta och att den ”smittar av sig” inom regeringspartierna samt att de borgerliga partier, som ännu inte deklarerat, att betydligt mer behövs, gör det. Det brådskar !


Säkerhetspolitik i framtiden
Hodder Stjernswärd

USA får en ny president 2017. I januari blir Donald Trump den som tar över. Min eller Förbundets uppgift är inte att fördjupa oss i vad som kommer att hända i framtiden. Men rent säkerhetspolitiskt kan man förutsäga något riktigt. Låt oss hålla oss till två saker.
För det första:
Trump vill inte att USA i framtiden skall vara något av en slags världspolis.
Detta innebär nog att en del av de amerikanska styrkorna i Europa och annorstädes kommer att minska och eventuellt kallas hem. Detta i sin tur innebär för Sveriges del att i stället för detta eviga tal om anslutning till Nato eller hjälp ifrån Nato bör betyda att vårt eget försvar förstärks.
Låt oss inte luras att försvarsöverenskommelsen från 2015 löser problemen. Den var ju egentligen bara en tämligen svag yttring åt rätt håll. Läget i Östersjöområdet kräver helt andra åtgärder för vårt försvar. Vi är rika nog att bekosta en sådan förstärkning. Man blir en aning förbluffad när man läser vad vår militära representant i Bryssel, en generalmajor, säger om sin uppgift där, ”att skapa ett kontaktnät”.
Det låter otroligt tamt. Man hoppas att våra skattepengar går till mer än att skaffa kontaktnät.
För det andra:
USA:s nye president torde också inleda ett bättre förhållande till Ryssland än det nuvarande, tämligen spända läget.
Frågan är alltså hur förhållandet mellan dessa två, Trump och Putin, kan utvecklas. Det är ju en oberäknelig och i utrikespolitiken föga kunnig person som möter en hänsynslös realpolitiker.
Måtte Trump ha förmåga att övertyga Putin att han skall hålla sina fingrar från Baltikum.



Den nya värnplikten – ett flexibelt verktyg för handlingsfrihet ? Av Per Wahlberg

Personalförsörjningsutredningen har lämnat sitt förslag till regeringen. Förslaget torde i sin huvuddel stödjas av en stark riksdagsmajoritet. Det är dock enligt underhandsuppgifter mer tveksamt om det stöds av Försvarsmakten. Detta torde mest handla om farhågor för att de merkostnader som ett genomförande av förslaget kostar och i viss mån vilka tidskrav som ställs på ett genomförande.
En ”grundbult” i förslaget är att det främst utgör ett ”verktyg / åtgärdspaket / regelverk”, som kan tillämpas med högst varierande ambitionsnivå och därmed också till högst varierande kostnader och tidsbehov. Vill man använda det nya verktyget ”fullt ut” (som bl.a. vårt förbund anser) och inte bara öka redundans och stabilitet i personalförsörjningen, kostar det självklart ett rejält påslag till försvarsbudgeten. Som framgår ovan är också ett sådant påslag (i princip en kontinuerlig ökning som når nivån 100 Mdr kr / år omkring år 2025) vad vårt förbund driver. Med en sådan ökning kan vi, inte bara säkra personalförsörjningen av vårt ”stående insatsförsvar” utan också bygga upp en mobiliseringsbar massa av krigsförband, som tillsammans med det stående insatsförsvaret kan bilda en krigsorganisation värd namnet.
Det primära på kort sikt är att det av personalförsörjningsutredningen lämnade förslaget (verktyget) införs. Därefter måste processen rörande i hur stor utsträckning ”verktyget” skall användas följa. Alltså, acceptera förslaget som ett mycket användbart ”verktyg” – om inte för annat så för den handlingsfrihet och flexibilitet, som det erbjuder.

Med ”verktyget” infört och därmed ett system för rekrytering m.m. av militär personal – såväl utbildad och anställd som utbildad, värnpliktig / krigsplacerad – bör tillämpningen sättas i gång i den takt, som resurser för detta tillförs. Bl.a. behövs instruktörstillskott – alltså fler officerare och specialistofficerare – ökad tillgång till utbildningsfaciliteter (övnings-/skjutfält, utbildningsanläggningar, övningsammunition, drivmedel och mycket mer). Hur mycket som behövs blir beroende av främst vilket antal, som årligen skall utbildas. Om målet blir att öka antalet krigsförband genom att återskapa mobiliserande förband, behövs tillskott för krigsmateriel till dessa nya förband och fler officerare / specialistofficerare. I detta fall måste rimligtvis antalet reservofficerare ökas i särskilt stor omfattning.

Man kan tänka sig t.ex tre ambitionsnivåer för tillämpning av ett nytt värnpliktssystem (”verktyg”) :


1. (Mål 1) Personalförsörjningen / rekryteringen av nuvarande insatsorganisation skall säkras / stabiliseras så att det sedan FB 2015 gällande personalmålet kan uppnås och hållas.
2. (Mål 2) Ovanstående (= Mål 1) skall uppnås och hållas och personalreserver (t.ex 10 – 15 % av personalmålet) skall tillkomma därutöver.
3. (Mål 3) Ovanstående (= Mål 2) skall uppnås och hållas och därutöver skall mobiliseringsbara krigsförband, med en sammanlagd personalstyrka på c:a 50 % av personalstyrkan i mål 2, sättas upp (bemannas / utbildas, utrustas m.m.) och vidmakthållas. Mål 3 kan givetvis brytas ned till ett otal underalternativ, beroende på hur stor förbandsmassa av mobiliserande förband, som behövs.

Resonemanget ovan visar att personalförsörjningens förslag kan tillämpas med högst varierande ambitionsnivå. Ambitionsnivån finns det mycket mer att orda om. Just nu är det primära, att ”verktyget” som sådant införs.


































































Uppdaterat 2016-11-20
Utskriftsvänlig sida
Provided by Webforum