HemProgramStyrelseLänkarKontaktSökVårdkasenDebatt
Vårdkasen
Vårdkaren 2013 Nr 2
Vårdkasen nr 1 2014
Vårdkasen nr 2 2014
Vårdkasen nr 3 2014
Vårdkasen nr 4 2014
Vårdkasen nr 1 2015
Vårdkasen nr 2 2015
Vårdkasen nr 3 2015
Vårdkasen nr 4 / 5
Vårdkasen nr 1 2016
Vårddkasen nr 2 2016
Vårdkasen nr 3 2016
Vårdkasen nr 4 2016
Vårdkasen nr 5 2016
Vårdkasen nr 1 2017
Vårdkasen nr 2 2017
Vårdkasen nr 3 2017
Vårdkasen nr 4 2017
Inlägg 15 september 2017
Inlägg 25 oktober 2017
Inlägg 8 november 2017
Inlägg 17 november 2017


    

VÅRDKASEN              nr 5 / 2015             MEDLEMSTIDNING FÖR    
 
FÖRBUNDET FÖR SVERIGES FOLKFÖRSVAR

Förbundet är partipolitiskt oberoende och dess mål är att stärka det svenska försvaret – speciellt dess förmåga att kunna försvara landet mot väpnade angrepp. Enligt förbundet utgör en stark folklig förankring - främst grundad på värnplikten - en avgörande faktor för att kunna nå detta mål.

”Dubbelnummer”

 

Förra numret av Vårdkasen (nr 4) trycktes i A5-format. Flera läsare har m.a.a. detta hört av sig och påpekat att de tyckte det var svårt att läsa detta nummer p.g.a. den mindre textstorleken. Med anledning av detta återges artiklarna från Vårdkasen nr 4 nedan (efter nr 5).

       -------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förbundets förslag om reformerad värnplikt

Förbundet för Sveriges Folkförsvar har tidigare – bl.a. i skriften ”Vårt nya försvar” – presenterat ett förslag om reformerad värnplikt.

 

Bakgrunderna till förslaget är följande:

  • Försvarsmakten måste ges förmåga att kunna försvara Sverige och kunna möta väpnade angrepp – inte bara medverka internationellt och hävda vår integritet. Detta kräver fler krigsförband än vad som är ekonomiskt möjligt att åstadkomma med enbart anställd personal. Den stående / rustade insatsorganisationen måste kunna förstärkas med mobiliserande förband och då behövs ett tillskott med utbildade och krigsplacerade värnpliktiga (och f.ö. också av reservofficerare). Med ett värnpliktssystem innehållande bl.a. årlig grundutbildning och repetitionsövningar skapas också möjlighet att hålla en personell reserv (bättre uthållighet).

  • Det nuvarande systemet med anställda GSS är alltför känsligt för varierande rekryteringsmöjligheter och alltför stora förtidsavgångar. Det är m.a.o. konjunkturkänsligt. Senast den 10:e november var förhållandet, att Försvarsmakten har stora vakanser och svårigheter att rekrytera bra personal en stor ”nyhet” i medierna.  Rekryteringskvaliteten främjas av att det finns ett stort urval, ur vilket man med ett stort antal potentiella sökande, succesivt kan få fram de blivande GSS, som är lämpligast från kompetens-, motivations- och värderings- (etik-) synpunkt. Med obligatorisk preliminär mönstring, noggrann mönstring med inskrivning och c:a ett års grundutbildning följd av anställning kan rekryteringen av GSS stabiliseras. Den viktiga bonuseffekten av detta är att de som genomgått grundutbildningen, men av olika skäl (t.ex andra yrkesval) kan krigsplaceras vid mobiliserande förband och / eller utgöra personalreserv.

  • Försvarets folkliga förankring (försvarsvilja, folklig / politisk villighet att satsa resurser på försvaret, förtroende för försvaret m.m.) har avgörande betydelse för vår försvarsförmåga och därmed för Sveriges säkerhet. Ett brett engagemang, där värnplikten sannolikt är den viktigaste faktorn, är avgörande. Till detta kan läggas de goda demokratiserande och integrationsfrämjande effekterna av värnplikten.

     

    Sedan 2013 har, mot bakgrund av det försämrade omvärldsläget, en ökad (om än ej tillräcklig) insikt börjat skönjas i försvarspolitiken. Vissa satsningar på försvaret har beslutats. Bl.a. skall tre månaders grundläggande militär utbildning av blivande GSS ersättas av en c:a ett års grundutbildning, övningar genomföras (även med yngre värnpliktiga utbildade i det äldre systemet). Utredningar av personalförsörjningen har aviserat. Bl.a. avser man studera det norska systemet som innehåller såväl anställda som värnpliktiga på GSS-nivå. Detta är positiva tecken och därför vill förbundet bidra med sitt förslag.

     

    Förbundets förslag från 2012 innebär att en krigsplaceringssyftande grundutbildning om c:a ett år införs. Antalet värnpliktiga, som årligen föreslås genomgå denna, bör vara c:a 10.000. Vidare bör om möjligt ytterligare c:a 5.000 årligen genomgå en kort c:a tre månaders utbildning syftande till hemvärnsanslutning (med vidareutbildning genom Hemvärnets, Försvarsutbildarnas m.fl. försorg) , placering i en anpassningsreserv m.m.

    Grundutbildningen bör föregås av en mönstrings- (urvals-) process, där det första (preliminära) steget är obligatoriskt. Förbundet har uppfattat att det är politiskt omöjligt att göra grundutbildningen obligatorisk fullt ut, d.v.s. att belägga värnpliktsvägran med straffansvar. Eftersom värnpliktsvägran, minst sagt, måste innebära dålig motivation för grundutbildning och just stark motivation, enl. förbundet, är en viktig faktor i urvalsprocessen, accepterar förbundet denna grad av frivillighet.

     

    Av de c:a 10.000 som årligen föreslås genomgå grundutbildning om c:a 1 år bör

  • de som från början söker officersutbildning (stam och reserv) uttas till en förberedande sådan (en motsvarighet till äldre tiders officersaspirantutbildning),

  • c:a 4.000 (antalet anpassas till aktuellt behov), efter ansökan och urval, anställas som gruppbefäl / soldater / sjömän (GSS) och

  • resten krigsplaceras vid mobiliserande förband och i vissa fall krigsplaceras som reserver vid stående / rustade förband.

     

    Politisk förvirring

    Inlägg av Hodder Stjernswärd

     

    Vårdkasen är ingen politisk tidskrift, men f n med den världstäckande förvirring som tycks råda, är det nödvändigt med några ord om nuläget (1/10, 2015) sett ur en vanlig svensk försvarsväns synvinkel.

    För det första förljugenheten. Runt omkring ser man glada hemvärnsmän tillhörande ett hemvärn som reducerats till 25 000 män och kvinnor från att ha varit mångdubbelt större och tämligen heltäckande. De är glada, som tur är, för modern beväpning. Men det är väl helt naturligt att de förses med moderna vapen och föryngras. I den propagandatidskrift som utdelas står ”det är ett modernt krigsförband och utgör basen för försvaret av Sverige”. Man häpnar.

    Intet ont om våra hemvärnare men denna formulering är endast möjlig eftersom armén förminskats till en bagatellartat ringa styrka. I nämnd skrift står vidare att ”I och med att värnplikten har lagts vilande har hemvärnet fått större och viktigare uppgifter. Det gör att vi både breddar och fördjupar våra förmågor”. Hur går detta ihop med den kraftiga nedbantningen och landets fortfarande stora yta?
    Man intervjuar en hemvärnare, hon säger: ”Varken min pappa eller min bror har gjort lumpen, men jag gör inte det här för att kriga, utan för att behålla fred och göra en bra sak”. Man frågar sig finns det ingen redaktör till hands? Får skriften vara hur barnslig som helst?

    Och ”lumpen”. Kan man inte välja ett annat ord. Intervjuobjektet säger vidare att hon nu, efter genomgången grundläggande militärutbildning ”är bättre på att både ta hänsyn och ansvar.”

    Om något, visar detta att värnplikten behövs. Värnplikten röstades bort i Riksdagen med tre rösters övervikt. Jag är inte säker på att man visste vad detta innebar. Just att lära sig att ta hänsyn, att arbeta i grupp, att verka tillsammans med olika sorters människor är bara några av de lärdomar som värnplikten ger. Jag skall inte gå längre på detta tema. Det har behandlats i denna tidskrift ett otal gånger.

     

    För det andra. Internationellt kaos. Man talar om flyktingkatastrof. Vad som pågår är snarare en folkvandring än ett flyktingkaos. Denna enorma och tragiska folkvandring leder i första hand mot välmående länder i väst- och nordeuropa. Tänk vilken pluspoäng Putin skulle fått om han tog hand om en del av flyktingströmmen. I stället blåser han under elden genom att blockera syrienfrågan i FN:s säkerhetsråd samtidigt som han skickar vapen till Assad. Det är inte bara krig som får folk att fly. En annan och kanske större bov i dramat är arbetslösheten. Från t ex Nordafrika strömmar folk norrut.
    Den afrikanska ”våren” blev en stor besvikelse. Man tror att frihet, demokrati och ”tyrannens” eliminering innebär en ljus framtid. Men det visar sig här liksom i andra länder att demokrati och befrielse från eventuella ”tyranner” inte ger jobb och välstånd. Tvärtom, misären bara ökar. Då söker man sig bort, och det blir en massrörelse. En ny folkvandring är på gång. Det uppstår en allmän besvikelse. Man riktar sitt missnöje mot politikerna som inte kan bemästra situationen. Politikerföraktet breder ut sig. Detta i sin tur ger rum åt diverse ytterlighetspredikanter. Jag vill bara nämna sådana som Donald Trump i USA och Le Pen i Frankrike (både pappa och dotter). Vad folk gillar är att de vågar säga saker och ting rakt ut. Vad världen saknar är statsmän av format (undantagandes Merkel). Detta gäller även Sverige. Se bara hur försvarspolitiken sköts. Vad nämndes om försvaret i regeringsdeklarationen?

     

    Utveckling och återtagning

    Inlägg av Per Wahlberg

     

    Att Försvarsmakten måste stärkas och få en förmåga, att kunna lösa den för alla försvarsmakter viktigaste uppgiften, att försvara det egna landet, är något fundamentalt, som säkert står klart för alla förbundets medlemmar. Detta synes även, i någon (begränsad men ökande) mån, också ha börjat inses av svenska folket och dess valda företrädare i riksdagen och regeringen. Frågan är om denna sedan 2014 begynnande insikt är tillräcklig och om våra folkvalda vet vad som behövs, vad som måste göras, hur mycket det nödvändiga kostar och hur lång tid det kan ta.

     

    Vår försvarsförmåga måste rimligtvis vara så stor att vi helt själva kan effektivt försvara oss mot ”begränsade angrepp” och effektivt kunna hantera kränkningar m.m. på lägre nivåer på konfliktskalan. För överskådlig tid måste vi dock tyvärr konstatera att vi kommer att ha mycket svårt att själva kunna effektivt möta mer omfattande angrepp från en stormakt. Vår förmåga måste därför  åtminstone ökas till en nivå, där situationen i Sverige och närområdet tillsammans med vår förmåga och våra försvarsinsatser gör det angeläget och möjligt för NATO och / eller USA att, oberoende av om vi är NATO-medlemmar eller ej och oberoende av om vi begärt hjälp eller ej, kraftfullt bistå oss. Endast med en tillräcklig stor försvarsförmåga och en uppvisad vilja, att använda denna för självförsvar, blir det angeläget och möjligt att bistå oss.

     

    1. Försvarsmaktens anslag måste ökas betydligt mer än vad som framgår av 2015 års inriktningsproposition och redan fattade beslut. En rimlig ansats är att försvarsanslaget höjs i den takt som är möjlig att tillgodogöra sig för Försvarsmakten. C:a 1,5 % av BNP år 2020 med målet att c:a 2025 ha 2% av BNP, är en rimlig ansats.

     

    2. Det är inte bara en anslagsökning som behövs. Vi har även ont om tid. Det går inte att skapa ny tid eller att bromsa utvecklingen mot ett alltmer hotande säkerhetsläge. Detta ställer stora krav på planering av uppbyggnadsprocessen så att rätt åtgärder vidtas i rätt ordning. Bedömningsvis måste det vidtas såväl akuta åtgärder (typ Kajsa Warg) som snabbt ger en viss effekthöjning, som åtgärder som på längre sikt ger stor effekthöjning.

     

    3. Grundorganisationen, d.v.s. resurserna för förbandsproduktion (utbildning m.m.), måste ges ökad kapacitet. Allt som i dag finns kvar måste utnyttjas effektivt och i takt med att fler officerare kan sättas in i utbildningsverksamhet m.m. bör t.ex. ”vilande”  övnings- / skjutfält tas i anspråk. Bl.a. bör tillfälliga förläggningar m.m. anläggas i anslutning till övnings- / skjutfälten så att resp. regementes / utbildningsenhets (motsv) kapacitet utökas (fördubblas på sikt). Grundorganisationen måste således bli en tillräckligt stor plattform för stöd åt och produktion av krigsförband i betydligt större omfattning än i dag. Hemvärnet och Försvarsutbildarna bör involveras i processen även när det gäller produktion av andra förband än hemvärnets.

     

    Vad är det då som skall genomföras?

     

    A. Försvarsmaktens personalförsörjning måste förändras och utvecklas. Införande av värnplikt (se förbundets förslag i artikel ovan) är den mest genomgripande förändringen. Till detta kommer också utökning av officerskåren och en omfattande (åter-) uppbyggnad av reservofficerskåren. Detta måste genomföras utan avkall på utbildningskvalitén.

     

    B.  Krigsorganisationen måste utökas med fler förband. Utöver den kärna av stående och rustade krigsförband, som finns bemannade av anställd personal, måste det tillkomma mobiliserande krigsförband, där huvuddelen av personalen utgörs av värnpliktiga. En fördubbling av antalet krigsförband  bör, genom införande av mobiliserande förband, vara en rimlig målsättning.

     

    C. Ny försvarsmateriel (vapenplattformar, vapensystem m.m.) måste tillföras såväl för att uppdatera och täcka brister inom de stående / rustade krigsförbanden, som för att materielförsörja nytillkommande mobiliserande krigsförband. För att spara tid bör materiel, som under 2000-talet utgått ur krigsorganisationen av ekonomiska skäl (ej av operativa eller tekniska skäl) åter tas tillvara och moderniseras.

     

                                                                  -----------

     

    Det är med högkvalitativ materiel, som med höga prestanda utnyttjas effektivt av välutbildad personal, som svenska krigsförband kan ha framgång i strid. Kvalitet måste som huvudprincip gå före kvantitet, men kvantiteten får inte underskrida den nivå, som utgör gräns mellan operativ förmåga (operativa förband) och förmåga enbart som ”demonstratorer” d.v.s. några få, var för sig, högkvalitativa prototyper / uppvisningsobjekt. Kvantitet är således en av kvalitetsfaktorerna, när det gäller operativ förmåga att lösa stridsuppgifter  /militära operationer.

     

    Att till de stående / rustade (befintliga och / eller redan beslutade) krigsförbanden tillföra mobiliserande krigsförband, är för ett land som Sverige den enda ekonomiskt rimliga vägen att uppnå operativ förmåga (tillräcklig kvantitet för) att kunna möta väpnade angrepp, d.v.s. att kunna försvara sig i krig.

     

    Försvarsmakten måste vidare innehålla en stor förmågebredd och effektivt kunna genomföra strid på marken, till sjöss och i luften samt ha förmågor även i cybervärlden och på sikt även i rymden. Ett starkt, modernt och mångsidigt försvar är inte bara det viktigaste för att stärka vår förmåga att kunna möta väpnade angrepp och / eller hålla oss utanför ett krig. Det är sannolikt också en nödvändighet, för att kunna få hjälp utifrån, om ett angrepp skulle komma.

     

     

    En kortfattad lägesbeskrivning

    Inlägg av Hodder Stjernswärd

    Ordföranden sedan flera år i Officersförbundet, Lars Fresker, är känd som en omdömesgill person. Jag citerar några rader ur hans ledare i förbundsbladet Officerstidningen nr 61, 2015.

    ”Det senaste försvarsbeslutet finansierade försvaret endast till hälften, samtidigt fortsätter läget i omvärlden att försämras ”- - - ” Den tidigare regeringen avskaffade värnplikten utan att ett genomtänkt system och villkor för att behålla och locka soldater var på plats ” - - - ”Den kommande  pliktutredningen blir en avgörande framtidsfråga för alla oss i försvaret”.

     

    Så kan naturligtvis läget i försvaret i slutet av 2015 beskrivas. Den nye ÖB är emellertid optimistisk. Det har han nog beordrat sig själv att vara. Försvarsbeslutet var, om ock otillräckligt, dock bättre än många förutsåg.

     

    Vad som just nu oroar är händelser i en annan del av världen, men händelser som snabbt kan få återverkningar närmare oss.

    Terrororganisationen ISIS bombas från två håll. I och för sig är bekämpningen välkommen. Men det är väl blott en tidsfråga innan de två aktörerna USA och Ryssland trampar varandra på tårna. De har dessutom olika målgrupper. Ryssland riktar sig även mot andra rebeller för att stödja Assad.

    Det är således en lek med elden, som vi är åskådare till. Putin har sett sin chans att medverka i storpolitiken, där han fortfarande känner sig trängd. I hans vokabulär har tidigare nämnts Kärnvapen. All världens innehav borde ju förstöras. Men det är en nåd att stilla bedja om.
    I händerna på galningar vore det ett förfärande hot.

     

    En nackdel med den demokrati vi kämpar för, är att allt skall vara öppet, så ock militära hemligheter. Och är något s k hemligt, blir det förr eller senare uppdagat. Journalister lever på att ”uppdaga”, och det finns ”hackare”, om inte hemligheten redan kläckts. Just nu är medverkan i den brittiskledda snabbinsatsstyrkan aktuell. Där hade tystnad varit på sin plats. Men nej, allt skall nå allmänheten. Ännu tycks dock snabbheten vila på pappret. Snabbhet hör liksom ej hemma i en trygg demokrati. Händer något på Gotland? För att nu ta ett exempel.

    Men den helt överskuggande frågan just nu är flyktingmottagningen. I mottagningsorter som Malmö och Trelleborg är läget kritiskt. Mottagningsorganisationen arbetar för högtryck. Frivilliga krafter stödjer. Som krigsman kan man jämföra detta med stridsledning. Och som vid alla allvarliga kriser träder många hjältar fram. Det finns ej anledning i denna skrift gå djupare i frågan. Samhället ställs på svåra prov. Vi kan bara hoppas på framgång. Efterräkningen kan bli dyr.

     

    Finland –återigen

    Inlägg av Hodder Stjernswärd

    Den 9 november 2015 höll finske försvarsattachen i Sverige, ett anförande i Malmö. Det var allmänna försvarsföreningen som stod för arrangemangen. Åhörarna fick en ganska god bild av hur vårt broderland i öster ser på den säkerhetspolitiska situationen i Norden idag.

     

    Det har sagts i denna tidskrift många gånger förut att Finland ser helt annorlunda på situationen än svenskarna. Så ock nu. Föredraget handlade bl a om värnplikt. Finland har enligt föredragshållaren ingen tanke på att slopa sin värnplikt. Mellan 25 000 till 30 000 värnpliktiga kallas in per år, vilket utgör omkring 80 % av åldersklassen. Det frågades då av auditoriet hur landet kan ha råd med detta. Svaret var: det utgår inte lön till de värnpliktiga, de har en ganska låg dagspenning, men folket har ingenting emot detta system, eftersom de värnpliktiga får så mycket i stället som t ex körkort, sjukvårdsutbildning och poäng, att visas upp vid kommande, civil anställning.

     

    Huvuduppgiften för försvarsmakten är att försvara landet. Man är därför försiktig, dock ej  avvisande till utlandsengagemang.

    När det gäller armén har man med denna utbildning som grund en styrka, sk ledstyrka om 30 000 man plus 18 000 reservister. De operativa trupperna organiseras i tre beredskapsbrigader. Till detta kommer fyra  mekbrigader och resten organiserade  i infanteribrigader. Man har indelat försvaret i operativa trupper och territoriellt försvar.

     

    Försvarsattachén gick försiktigt nog ej in på politiska frågor men av föredragets budskap fick man klart för sig att Nato-frågan, d v s med eller utanför Nato, ej är så aktuell i Finland som i Sverige. Det betyder nog att medlemskap i Nato för Finlands del ej kommer på fråga i modern tid. Finlands utrikes- och säkerhetspolitik kommer alltid att tvingas ta hänsyn till den store grannen i öster.

     

    Genom bibehållande av värnplikten anses förhållandet ungdom – arbetsmarknad – försvar vara betydligt mer okomplicerat än i ett land med yrkesförsvar. Folkförankringen av försvaret är i Finland en realitet, i Sverige på utdöende. Det sista författarens egen reflektion.

     

    Apropå den nuvarande situationen med en stark flyktingström till de nordiska länderna, ville attachén framhålla att även Finland tar emot åtskilliga. Utanför protokollet, dvs bortsett från kommenterat föredrag, måste här tilläggas att även Sveriges försvar måste beröras, på olika sätt, av denna enorma tillströmning av folk. I TV,  8 nov 2015 uttalade sig finansministern om hur ekonomin drabbas. (Agenda)

    Underligt nog verkade frågan om en halv miljon asylsökande som ”inte en ekonomisk fråga”.  Det rör sig om ”praktiska problem”, sades det. Regeringen har tillsatt en utredning hur man skall hantera mottagandet. Den skall vara klar om två år. Man häpnar.  Naturligtvis har invandringen ekonomiska konsekvenser av stora mått. Hela samhället berörs. Försvaret kommer med säkerhet ej undan.

     

     

     

     

    Sistlidna ÖB-period

    Inlägg av Hodder Stjernswärd

     

    Här är ej fråga att betygsätta den nyligen avgångne ÖB:n, men några ord om perioden kan ändå vara på sin plats. Betygsättning får andra göra, kanske insiktsfulla politiker, om sådana finnes.

     

    I Svea-gardestidningar (hösten 2015) har ÖB uttalat sig. Det är Veteranföreningens ordförande som tolkar ÖB. Generalen anser att hans främsta uppgift har varit att ”åstadkomma en uppdaterad relation med ägaren, ytterst svenska folket, genom Riksdagen och Regeringen”.

    Om man nu skall försöka förstå vad som menas, så har väl denna målsättning kapitalt misslyckats.

    ÖB har ju verkat under försvarets mörkaste tid. Regeringen har uppenbarligen varit tämligen ointresserad av försvaret, som rasat ned till ett minimum. Svenska folket har därmed också blivit oengagerat och folkförankringen har nedgått katastrofalt. Nuvarande generaldirektören och styresmannen för Krigsvetenskapsakademien, Odenberg, tog konsekvenserna av en ekonomi som skulle mer eller mindre ödelägga försvarsmakten och avgick. Avgångne ÖB har spelat sin roll under denna period och inte verkat alltför nedslagen.

     

    Han blev omskriven när han talade om ”enveckasförsvaret”. Det var kanske en bragd, ty då kungjorde han för svenska folket hur bräckligt vårt försvar i själva verket var.

     

    Något förvånande är hans tanke om Gotland. Enligt författaren av artikeln (Michael Moorgrove) säger Göransson ”idagsläget behöver vi inte ”sitta” på Gotland, vi kan behärska territoriet på distans”. Detta är ju en förfärlig slutsats av en yrkesman. Om man verkligen vill försvara en strategiskt viktig del av vårt land, måste man ”sitta” på den!!

     

    Om situationen i dagsläget säger han ”Vi har varit nere och vänt i diket. Nu börjar det lyfta igen”. Detta lyft har ju inget att göra med Göransson. Vändningen är beroende på att vår nuvarande regering och de större demokratiska partierna insett att försvaret legat i lägervall och nu måste rustas upp. Kanske kan man tillägga att vi nu har en försvarsminister som är intresserad av ett gott försvar och verkar vara professionell vid sidan av föregångarna som föreföll vara vilseledda lekmän.

     

     

 

 

 

Återgivning av artiklarna från Vårdkasen nr 4 (fr sept)

 

Försvarsuppgörelsen (forts från nr 3)

Uppgörelse om försvarsekonomin

Bara några dagar efter förbundets årsmöte (14 april) meddelades att regeringen och tre av allianspartierna (M, C och KD) kommit överens om bl.a försvarsekonomin. Resultatet innebär ett tillskott till försvarsanslaget med 10,2 Mdr kr över en femårsperiod. Eftersom borttagandet av reduceringen av arbetsgivaravgiften innebär en kostnadsökning för Försvarsmakten, betyder detta att ökningen, jämnt fördelad över de 5 åren, innebär knappt 2 Mdr kr på årsbasis.

Att det ändå blev en ökning, som stöds av en bred riksdagsmajoritet, är i och för sig positivt, särskilt om man betraktar detta i ljuset av många års minskande köpkraft (reducerade anslag i kombination med ökande kostnader för bl.a försvarsmateriel, personal m.m.).

Att denna ”ökning” är helt otillräckligt står dock klart, eftersom det av Försvarsmakten anmälda behovet för att uppnå ”bottenplattan”, d.v.s. åstadkomma det riksdagen beslöt 2009, är 4 Mdr kr per år. Detta var de involverade politikerna väl medvetna om.

Läget kan dock försiktigt tolkas något ljusare då det av bl.a försvarsministern sagts att man skall gå vidare med materielanskaffningen (och f.ö. redan lagt några beställningar, som rimligtvis måste finansieras med andra medel än de 10,2 Mdr kr, som nämnts ovan).

 

Positiv signal rörande personalförsöjningen ?

Till ovanstående ekonomiska uppgörelse skall läggas att den korta grundläggande militära utbildningen (GMU) skall ersättas av en mer adekvat och krigsplaceringsgivande grundutbildning liknande den tidigare värnpliktsutbildningen. Personalkategorin ”GSS/P   (= GSS/PLIKT)” tycks vara på väg att komma som ett komplement till befintliga ”GSS/K” och ”GSS/T”. Om antalet som skall genomgå den nya grundutbildningen blir – med mycket god marginal – fler än det antal, som skall anställas som GSS/K och / eller GSS/T kommer vi att med GSS/P återfå en personalkategori som kan likställas med äldre utbildade och krigsplacerade värnpliktiga.

Den principiella skillnaden mot det äldre värnpliktssystemet blir dock att frivilligheten att genomgå utbildning finns kvar i någon form mellan ”ytterligheterna” : att vederbörande skall ansöka att få grundutbildas resp. att bli inkallad men inte lagföras och straffas för vägran. Någon form av mönstringsplikt har dock nämnts. Denna förändring är ett litet steg i rätt riktning. Vårt förbund förutsätter att den som genomgått den nya grundutbildningen och krigsplacerats skall vara skyldig tjänstgöra i krig, vid beredskap, vid repetitionsutbildning och motsv. oavsett om vederbörande är eller har varit GSS-anställd eller ej. Om antalet som ges en adekvat krigsplaceringsmeriterande grundutbildning skulle vara c.a 10.000 per år

  • ökar urvalet och därmed kvaliteten i rekryteringen av anställda GSS,

  • erhålls därutöver utbildade, som kan krigsplaceras och därmed personell förmåga att sätta upp fler krigsförband, som kan mobiliseras och

  • ökar stabiliteten i personalförsörjningen bl.a. genom att reserver kan skapas.

 

Ytterligare ekonomiskt tillskott – Beslut eller bara förväntan ?

I juni månad kom mer information om försvarsekonomin i form av en artikel, skriven av försvarsministern, i Allmänna försvarsföreningens tidskrift ”VÅRT FÖRSVAR”. Där finns (på sida 10 i tidskriften) ett stapeldiagram över hur försvarskostnaderna avses utvecklas under perioden 2016 – 2020. Om man lägger ihop grundnivån med tillskott, framgår att försvars-kostnaderna ökar från c:a 43 miljarder kr år 2016 till 50 miljarder kr år 2020. Detta kan nog tolkas som en förbättring i förhållande till det två månader tidigare överenskomna tillskottet på 10,2 miljarder för en femårsperiod (d.v.s. c:a 2 miljarder mer i årsanslag). Detta kan nog finansiera början av de materielanskaffningar som aviserats – givet att ökningstakten fortsätter efter år 2020. Huruvida det är tillräckligt för att ge Försvarsmakten tillräcklig förmåga att lösa huvuduppgiften – att försvara Sverige i framtiden – är tveksamt minst sagt. Att det i närtid och nära framtid inte finns (kommer att finnas) tillräcklig förmåga är ett tragiskt faktum.

 

Förbundets försvarsidé

Förbundet för Sveriges Folkförsvar gav senhösten 2012 ut sin skrift ” VÅRT NYA FÖRSVAR”. Förbundet kan, efter de två senaste årens världshändelser och det som skett inom den svenska försvarspolitiken, konstatera att skriftens budskap blivit ännu angelägnare.  Skriften finns på förbundets hemsida.

 

Försvar och demokrati

Inlägg av Hodder Stjernswärd

 

Vi i Förbundet för Sveriges folkförsvar är för ett försvar som är ”sprunget ur folket”. Det vill säga försvaret skall vara folkförankrat. Värnplikten är vår huvudtes. Genom värnplikten blir försvaret en folkets angelägenhet. I det nya försvarsbeslutet letar man efter ordet värnplikt. Men det kanske kommer. Ja, det är nödvändigt att återinföra en form av värnplikt i vårt försvar. Det måste stå klart för alla och envar att nuvarande personalförsörjningssystem har misslyckats. Halvutbildade soldater hoppar av. Frivilligheten har blivit en snara i stället för välvilja. Den senare byggd på den svenska godtrogenheten. Förbundet har lärt sig vänta. Vi väntar på värnplikten i modern form.

 

På tal om värnplikt och demokrati. Många i vårt land tror att demokrati är något som passar alla. Så är det förvisso inte. På senaste tid har mycket tal rört sig om Kina. Jag skall här inte ge mig in i politiska diskussioner, men vill bara med några ord kritisera dem som tror att ett folk på en och en halv miljard människor kan styras med enbart demokratiska metoder. Det är så lätt att sitta vid sitt skrivbord och tala om hur man på ett demokratiskt sätt skall hantera det eller det.

 

Ett litet folk får lätt felaktiga vyer över andra och betydligt större folkgrupper. Man tror sig kunna påverka, men blir då med rätta kallad ett självpåtaget och föga trovärdigt världssamvete.

När värnplikten röstades bort i riksdagen med tre rösters majoritet var demokratin i svajning. Det är ytterst tveksamt om ledamöterna visste vart det bar hän. Över huvudtaget har menigheten haft dålig information om försvaret. Med försvarets nya inriktning (att landet skall försvaras) är förhoppningen att informationen blir bättre och att en modern värnplikt återinförs.

 

Försvarspropositionen, innebärande 10,2 miljarder kronor på fem år, är ju inte i nivå med vad som verkligen behövs. Alternativet hade, enligt försvarsministern, blivit ett parlamentariskt kaos. Man får vara tacksam att sådant inte uppstod och att finansministerns bud (skambud kallat) om 6,2 miljarder ej gick igenom.

 

Om viljan finns kan denna ram inrymma återinförd värnplikt. Med lite ansträngning kan plats skapas för en begränsad åldersklass. En hel del kaserner och övnings-, skjutfält finns kvar. Yrkesförsvaret får då kombineras med den påbörjade värnpliktsutbildningen. Vad som är svårt att skapa, men som är nödvändigt, är kampanda och kämpaglöd från soldat upp till statsråd inför uppgiften att nu är det svenska folkets försvarsmakt och inte något ”särintresse” som byggs upp.

 

Vapenexport

Inlägg av Hodder Stjernswärd

 

Det finns något som heter Mänskliga rättigheter. Vi i Sverige anser, med rätta, att mänskliga rättigheter skall följas, och vi är ganska snabba på att fördöma dem som ej kan sägas följa allmän lag om mänskliga rättigheter. Så fort vapenexportfrågan kommer upp blir också talet om mänskliga rättigheter aktuellt. Man skall alltså ej exportera vapen till en stat som ej beaktar mänskliga rättigheter, och som använder vapnen mot eget folk eller fredliga grannar. Det är naturligtvis riktigt.

Det måste finnas organ som säger nej till sådan export, och det finns det också. Men svårigheten är att kunna skilja på lämpliga och olämpliga mottagarländer. Här är ej platsen att lägga sig i politiska frågor om rätt eller orätt i denna fråga. Däremot är Förbundet för Sveriges Folkförsvar mån om att denna fråga förs på ett sätt som ”make sense”, dvs att överdrifter spolas överbord och förnuft jämte kunskap dominerar diskussionen. Just kunskap fordras. Men helt aningslöst delas världens länder upp i fria och ofria länder. Då menar man att ofria länder är länder som ej är demokratiskt styrda. Man menar att ett land som ej har demokrati är ofritt och därmed ett s k ”förtryckarland”.

Men skulle detta resonemang följas till sin spets vore huvuddelen av världen förtryckt och omöjlig att vapenhandla med.

 Nu är det två saker som måste sägas: a) ett land som ej är en demokrati behöver ej vara ofritt  b) ett land kan, och bör, sätta friheten högre än statsskicket.

Vi i Sverige är vana vid, ja tar det för givet, att vi skall vara fria. Svensken i allmänhet tror att något annat är omöjligt. Fria skall vi vara, och kommer så att förbli. Men många länder ute i världen tar ej detta för givet. De måste kämpa för sin frihet, antingen de är demokratier eller inte, och för att kunna kämpa för eller kanske rättare försvara sin frihet måste de ha vapen. Här kommer vapenexporten in. Sverige har en vapenindustri som är tekniskt sett, bland de mest framstående i världen. Den är internationellt välsedd och ger många människor arbete. Det skall vi vara stolta över och omhulda. Okunniga individer och partier har sina ögon förmörkade av ideologiskt flum. De förstår ej att understundom behövs vapen för att försvara friheten, landet och för att kunna skapa en demokrati.

 

Floskler om försvaret

Inlägg av Hodder Stjernswärd

 

Samtidigt som man gläds över svensk seger i European song contest och Lundapågen Måns Zelmerlövs skickliga och välljudande framträdande med The Heroes of our time, blir man mer och mer övertygad om att några heroes of the time inte finns att framleta i svensk politik och framför allt inte i försvarspolitiken. Det språkbruk som användes är både förvillande och förljuget.

 

Jag vet inte om det är sant, men en politiker skriver i SvD 25.05.2015 att ”regeringen och tre borgerliga partier har nu överenskommit att genomföra en bred analys över alla Sveriges militära samarbeten”. Man vet inte om man skall skratta eller gråta över sådana floskler. Det kan ju bara leda till en utredning med massor av ord och av föga värde.

Samtidigt pågick en av världens största flygövningar i Norrland. I denna deltog enheter från Sverige och Natoländer. Likaså vid denna tid startade Arctic Challenge Exercise, och i juni Baltops i Östersjön. Övningar där Svenska stridskrafter (av begränsad styrka) opererade tillsammans med Natoförband. Svensk militär är otroligt stolt över att få vara med när ”de stora pojkarna leker”.

 

I regeringsförklaringen fanns inte ett ord om samarbete med Nato. Däremot betonades med många ord den militära alliansfriheten. Förbundet för Sveriges folkförsvar tar nu inte ställning i debatten om för eller emot Nato, men vill bara här påvisa falskheten i hela den politiska attityden i denna fråga. Svamlet är förmodligen menat att söka övertyga vårt folk om något som varken en svag regering eller en svag opposition kan eller vill förklara. Vi lever i en värld av politiska svulstigheter och osanningar och man frågar sig med oro hur länge det skall pågå. Samtidigt händer mycket litet inom området ”förstärkning av försvarsmakten”. I denna tidning har påpekats att något måste ske snart vad gäller personalförsörjningen som definitivt havererat. Ett begränsat återinförande av värnplikten är väl en ganska ofarlig början på ett nödvändigt återuppbyggnadsarbete.

 

Möte i Riga

Inlägg av Hodder Stjernswärd

 

I slutet av maj 2015 ägde ett möte rum i Riga för EU:s stats- och regeringschefer. Det var ett möte  där dessa träffar det s k Östliga partnerskapet. I det senare ingår Armenien. Georgien, Azerbajdzjan, Moldavien, Vitryssland och Ukraina.

Som en extra muntration under mötet oroade ryska bombplan luftrummet över Östersjön, denna gång nära svenskt territorium utanför Öland.

 

Man frågar sig vad mötet kan leda till, förutom att reta ryssarna. Förmodligen mycket litet. De sex länderna som nämnts ovan förväntade sig nog att frågan om medlemskap i EU någon gång i framtiden skulle komma upp på dagordningen. Men nej, det var inte aktuellt.

 

Pressen frågade en deltagare, Christian Danielsson, vad bakgrunden var. Han menade att utökande av Östliga partnerskapet inte stod på dagordningen. ”Det här handlar om en djup och förtroendefull relation med viktiga grannländer som på olika sätt vill ha möjlighet komma in på EU:s inre marknad”(Ystad Allehanda), säger denne Danielsson. Han är generaldirektör för EU:s grannskaps- och utvidgningsavdelning, DC-Near. För en oinvigd låter detta som ett skämt. Hur många anställda har han och vad är det egentligen som de gör?

 

Mötet kunde säkert ha uträttat en del. Men det verkar mer som ett sällsynt dyrbart sätt att träffas och prata strunt. Ett sällskap, helt enkelt för inbördes beundran. Platsen är intressant. En gång i tiden Svenska väldets största hamnstad.

 

Man tänker osökt på Frans G Bengtssons dikt Kung Karls värja, där Bengtsson säger om den tiden, 1700-talet,
”Din samtid levde krokigt och på tvären

bland snusförnuft och kabinettsbesvären

spinettklink, gräl och Amors rosenband”

 

EU är ju en ekonomisk union och har inte med försvar att göra. Det har inte i diskussionerna, som jag vet, framförts något om Östersjöområdets försvar. Det hade varit ganska naturligt om så skett. Men lika bra. Det hade bara blivit strunt.

 

 

Tankar under en promenad

Inlägg av Hodder Stjernswärd

Vi lever i en orolig värld. Oron liksom osäkerheten har spritt sig till Norden. I mycket beror oron och osäkerheten på Rysslands, säg Putins, agerande mot Ukraina och Georgien och de revanschplaner som tydligen ryms i hans värld. Vi måste passa oss. Vi måste räkna med oberäknelighet från denna sida.

 

Men går man gatan fram befinner man sig i en till synes trygg värld. Inget påminner om oron. Löpsedlarna talar om vem som är rikast i staden och vilka piller man skall ta för att banta. Hemkommen ser man i TV på sportnyheterna där det omtalas vilket lag som vunnit den och den gärdsgårdsserien. Inte ett ord om pågående inofficiella världsmästerskapen i tennis på grus i Paris (Roland Garros). Om sanningen skall fram meddelades i senare Sportnytt om den tungviktiga segrarinnan (omtalades med 90 %) och den tappra slagna med 10 % av tiden.

Nåväl, allt detta är förmodligen hälsotecken. Vi skall vara glada att allting runt ikring oss verkar fridfullt. Vi lever i fred i en värld fylld av hyggliga människor. Så förefaller det åtminstone. Och kanske faran är långt borta.

 

Vår tidning, Vårdkasen, är inte till för att skrämma upp folk. Men vår uppgift är att försöka ge en realistisk bild av säkerhetsläget. Och då kan man inte slå sig till ro, som många har gjort, utan att oroas. Det är nästan tröttsamt att påminna om Östersjöområdet som ett riskområde. Mitt i allt detta kommer då upplysningen att ”den militära satsningen” på Gotland är i fara. Varför, jo det gamla skjutfältet skall naturskyddas. Hur denna sak än utvecklas är det ju bevis på att vi lever i en ”ankdamm”. Man har ju, sent omsider, kommit underfund med att Gotland bör försvaras och trupp förläggas på ön. Det borde inom parentes, vara gjort för längesedan.

Men innan något skett i den vägen, kommer då denna signal. Det kan ju knappast vara sant att skjutfältsförhållanden skall lägga hinder i vägen för landets försvar.

 

Med nuvarande försvarsministerns hjälp kommer nog detta att ordna sig, men det hindrar ej att man undrar.

 

Gotland – igen

Inlägg av Hodder Stjernswärd

Någon fiffig militär av tämligen hög rang har sagt mig att man ju kan nå Gotland med flyg och robotar efter några minuters varsel. Därför är det ingalunda nödvändigt med trupp på ön.

 

Så utomordentligt idiotiskt. Man, dvs Sverige, skall befinna sig på ön, för att därmed visa för omvärlden att vi bekymrar oss för denna viktiga del av riket. Må vara att styrkan ej är så fulltalig, men det väsentliga är att vi är på plats, innan någon annan är det.

 

Långsamt mal kvarnarna i detta land, där optimismen är stor, faran känns fjärran och välstånd och välfärd är de enda ord som betyder något. Därför har efter försvarsöverenskommelsen, egentligen inget skett på den gotländska fronten. Hur länge skall vi vänta? Eller kanske något har hänt som allmänheten inte känner till?

 

Falsk logik

Inlägg av Hodder Stjernswärd

Det har nästan blivit modernt att tala illa om vårt gamla värnpliktsförsvar. Skälen är många. För det första gäller det naturligtvis dem som inte vet bättre och aldrig kommit i närheten av något som hade med värnplikt att göra. Men det verkligt allvarliga är den stora massa människor som sammankopplar detta med värnplikt och yrkesförsvar och säger att det är omodernt med värnplikt, massarméernas tid är förbi, tekniken har tagit över människans roll i krig. Därmed söker man försvara den försvarspolitik som Sverige fört, dvs nedrustningspolitik. Man fryner på näsan åt cykelinfanteri och lokalförsvarsbataljoner, även om detta bara var en del av armén. I själva verket hade Sverige med armé, flotta och flyg ett i huvudsak modernt och respektingivande försvar under förra seklets sista hälft.

 

Förvisso talar vi ej för någon massa eller återgång till inkallande av en hel åldersklass. Det har vi ej råd med och det är inte realistiskt.

 

Men vad som är realistiskt och nödvändigt är att man återgår till ett system som möjliggör att det bästa av svensk ungdom utnyttjas och får chansen att medverka i rikets försvar. Alltså en återgång till en selektiv värnplikt där plikt ersättes med förmån. Det är statsmakternas förbannade plikt (förlåt kraftuttrycket) att tillse att det sådant system införs. På lång sikt, i denna oroliga värld, har vi inte råd med nuvarande misslyckade och kostnadskrävande personalförsörjningssystem.

Det är dagens enkla logik, inte tvärtom.

 

 

Terror och FN

Inlägg av Hodder Stjernswärd

 

Terrororganisationen ISIS, s k islamistiska staten, fortsätter att mörda, sprida propaganda och värva nya medlemmar. De bekämpas av amerikanska flygstyrkor och kurdiska markförband men tydligen har slagen mot dem begränsad effekt. De som verkligen skulle kunna vara verksamma är turkarna, men de betraktar kurderna som sina fiender. Den s k kristna världen har nu sett på detta hemska spektakel i flera år. Islam säges vara emot våld, men Islam är uppdelat i många fraktioner och inbördes fejder är regel. För utomstående är det en enda röra. Och för det grövsta våldet står ISIS.

 

Varje dag får vi lära oss om våldsamheter och mord, men med allt mindre bokstäver. Jag tar bara som exempel: ”IS har avrättat tolv personer i den libiska staden Sirte genom halshuggning och sedan korsfäst kropparna, uppger den statliga nyhetsbyrån Lana. Enligt Lana har IS även dödat 22 personer som tagits till ett sjukhus med skador efter striderna. Tidigare i år halshögg IS 21 koptiska kristna på en strand i Libyen”

Från detta flyr folk. Naturligtvis. Det har inte IS något emot. De trogna blir kvar, men katastrofen är ett faktum, en världskatastrof.

 

Man frågar sig då vad är att göra. Något måste hända. Om vi vänder blickarna till lilla Sverige och granskar de som borde känna sig mest kränkta, dvs kvinnorna, får vi veta att på Feministiskt initiativs hemsida står ”Ja, till fred. Nej till Nato!”

Som Jenny Nordberg (SvD) säger: ”inte ett pip om att en helt ny sekt – utopisk civilisation håller på att byggas där kvinnorna är handelsvara.”

 

Om inget radikalt grepp tas från makter som vågar samlas inför faran och agera, står bara vårt hopp till en ny generalsekreterare i FN. Den nu sittande har inte åstadkommit något. Vi vill se något av Hammarskjölds anda i denna enorma organisation.

 

 

ÖB förtränger försvarets allvarligaste kris

Inlägg av Jan von Konow

 

Inför sitt framträdande i gotländska Almedalen 1 juli 2015 intervjuades ÖB Sverker Göranson i Svenska Dagbladet dagen före. Det mest anmärkningsvärda i den långa utfrågningen (publicerad i fem halvspalter) är vad som icke alls berörs, nämligen bemanningsfrågan, d.v.s. personalrekryteringen – Försvarsmaktens utan tvekan allvarligaste fråga. Utan ”den levande värnkraften” – alltså en betryggande kader av utbildad personal – är Försvarsmakten endast en tom organism, ett skal utan kärna. I budgetsammanhang brukar det talas om ”svarta hål” som beteckning för finansiella otillräckligheter. Gäller det däremot den personella långtidsförsörjningen saknas en motsvarande verbal beteckning, trots att en sådan skulle vittna om ett betydligt allvarligare kristillstånd än tomma kassakistor.

Att den högst ansvarige för rikets militära försvar envist framhärdar i tystnad om detta oroväckande tillstånd är inte bara obegripligt utan faktiskt också fegt. ÖB kan knappast vara omedveten om den växande opinionen hos svenska folket, som vill ha ett återinförande av värnplikten. ÖB:s inställning är uppenbart betingad av egen (och högkvarterets) prestige.

Modet att våga erkänna begånget misstag – d.v.s. nedläggningen av värnplikten år 2009 –

Saknas hos dem, som blivit betrodd med ansvar för värnet av vår nationella trygghet.

 

ÖB-intervjun i SvD publicerades under rubriken ”ÖB ser hot mot gränser”. ÖB låter förkunna att ”Sverige står långt från ett direkt militärt hot från Putins Ryssland, men ryssarnas mycket mer offensiva beteende ökar riskerna”. Det är onekligen ett motsägelsefullt konstaterande! Steget mellan ”direkt hot” och ”ökade risker” är farligt kort i vår snabbt föränderliga värld. Vem gagnas bäst av att tona ner riskerna? I varje är det fall inte den part, som har det bräckligaste utgångsläget.

 

Förhållandena påminner mycket om situationen för Sverige på våren 1940. Visst fanns det risker, menade svenska regeringen, men inte ett direkt militärt hot – trodde man. Den gången kunde steglängden mellan risker och väpnad aggression räknas i timmar. Att förbli i passivitet och ansvarslös godtrogenhet kunde ha kostat oss friheten.

 

Redan medvetandet om yttre risker borde ge anledning att ”dra i nödbromsarna”. ÖB:s strategiska vidsyn och handlingskraft hade kanske varit större, ifall han personligen hade upplevt den tiden!

 

Om sitt herostratiska uttalande häromåret om ”enveckasförsvaret” – i klartext Försvarsmaktens totala brist på uthållighet – säger ÖB i intervjun, att det avsåg ett alldeles speciellt läge, där vi ”ställer oss själva mot rysk förmåga och då hamnar vi i det resultatet. Det där är oerhört komplext beroende på vilka scenarier man ser”. Denna något kryptiska förklaring till trots borde läget ge honom mardrömmar. Men sådana får inte bli sövande. Tvärtom gäller att mardrömmarna måste få ge impuls till ökad handlingskraft och insikt. Den tidsfrist som ännu står oss till buds måste naturligtvis utnyttjas för att gottgöra åtminstone några av de värsta bristerna. Ingen vet hur lång tid som gives oss.

 

Frågan till ÖB hur han ser på ”det ryska hotet” besvaras med konstaterandet att Putin så sent som förra året fastställde ”en ny doktrin, där utgångspunkten är att man ska använda hela landets resurser för att påverka en motståndare”. Är inte detta hotfullt nog och manande till omedelbar gardering?! Att överhuvudtaget tveka om eller fördröja t.ex med att återge permanenta militära resurser till det ännu helt försvarslösa Gotland är katastrofalt obegripligt – liksom att inte omgående återinföra värnplikten!

 

Det kan komma att stå oss dyrt – mycket dyrt. Men ändå kan ÖB som avslutning på intervjun försäkra att ”det finns inget direkt militärt hot mot Sverige”. ÖB Sverker Göranson är verkligen ståndaktig i sin naiva godtrogenhet. Han påminner om när dåvarande kabinettssekreteraren Erik Boheman vid en föredragning inför regeringen strax innan krigsutbrottet 1939 kritiserades för att överdriva krigsriskerna och ”måla fan på väggen”.

Han svarade att ”det behövs inte eftersom han redan sitter där”. En kort tid därefter bröt andra världskriget ut.

 

 

VARFÖR GICK DET SÅ ILLA ?

Skarp orsaksanalys av försvarets förfall

Inlägg av Jan von Konow

 

Dåvarande försvarsdebattören, framlidne generalmajoren Claës Skoglund utgav 2009 en uppmärksammad analyserande studie med titeln ”Det bästa försvarsbeslut, som aldrig kom till stånd: ett kontrafaktiskt uppslag”. En välfunnen travesti på denna boktitel kunde formuleras ”Den främst kompetente generalen, som aldrig kom att bli ÖB : ett sanningsenligt konstaterande”. Föremål för en sådan studie skulle i så fall vara den fortfarande vitalt verksamme försvarsdebattören, pensionerade generallöjtnanten Carl Björeman (f. 1924). Sin aktiva bana avslutade han som militärbefälhavare i Södra militärområdet 1984-88 efter att då i fyra år ha varit dess stabschef.

 

Om Carl Björeman 1978 i stället för Lennart Ljung hade blivit ÖB, skulle mycket inom det svenska försvaret ha varit annorlunda än vad det är idag – då hade det inte varit den blodfattiga, urholkade och personellt utarmade organisation, som går under benämningen Försvarsmakten. Att Björeman kunde -  och borde – ha blivit ÖB är alls ingen verklighetsfrämmande hypotes. Såväl tjänsteåldersmässigt som kompetenskvalificerad var han en självskriven medtävlare om ÖB-befattningen (endast tre år yngre än Ljung). Hade Björeman blivit ÖB, hade aldrig det kostnadsruinerande JAS-projektet blivit av. Det var ÖB Lennart Ljung, som trots alla varningar för ekonomisk hybris och för övriga försvarsgrenars utarmning genomdrev beslutet. När Ljungs ÖB-mandat gick ut, var Björeman dessvärre för gammal för att ta över. Det blev armégeneralen Bengt Gustafsson som trädde till. Genom att som en av sina första tjänsteåtgärder tillsätta Owe Wiktorin som planeringschef i försvarsledningen förverkligades talesättet om ”bocken som trädgårdsmästare”. Snart nog igångsatte denne flyggeneral undermineringen av armén – en skövling som blev en  oundviklig följd av mångmiljardsatsningen på JAS.

 

För det sorgespel som döljer sig bakom begreppet ”försvarets omstrukturering” redogör Carl Björeman i sin senaste bok VAR VI REDO?  Svenska armén under kalla kriget (SMB-förlag, 2014). Det är en skoningslöst avslöjande redovisning, präglad av författarens briljans och yrkeskompetens. Han har, bokstavligt talat, dammsugit den enorma samlingen av officiella handlingar rörande hela den långa process, som lett fram till att vårt lands för tjugo år sedan högeffektiva lantförsvar nu ligger slaget i spillror av sina egna ansvariga chefer. Denna nationella tragedi hade kunnat undvikas om Carl Björeman hade kommit i beslutande ställning.

 

Att hans frispråkighet och oräddhet legat honom i fatet är visserligen uppenbart, men att sådant skulle vara till hinders i en kvalificerad ledarskapsgärning till rikets bästa är i så fall inget annat än ynkedom och ett bevis på småskuren svaghet och illasinnad avund hos de av hans kollegor, som suttit i beslutande befattningar och inte kunnat uthärda att Björeman vågat tänka och agera annorlunda och dessutom givit detta tillkänna på ett övertygande sätt.

 

Sanningen är den att Carl Björeman redan från första början varnade för de katastrofala budgetmässiga konsekvenserna av en satsning på JAS och därför ifrågasatte hela projektets berättigande. I den rollen kom han att stå ensam och ”utfryst”. Visserligen gjorde även generallöjtnanten Nils Sköld som arméchef 1976 – 84 en kraftfull insats i samma riktning, men inte heller han vann gehör hos försvarsledningen – den var helt JAS-frälst, oavsett försvarsgrenstillhörighet och vägrade inse att JAS var ett försvarsindustriellt projekt, som inte i första rummet främjade det militära försvaret. Syftet var att till varje pris rädda flygindustrin.

 

Beslutet 1981 – 82 om JAS föregicks – högst märkligt – icke av en redovisning av operativa resp strategiska motiv. ÖB Lennart Ljung konstaterade bara att utländska typalternativ (amerikanska F16 och F18) hade underlägsna operativa prestanda och så blev det SAAB:s JAS. Arméchefen Nils Sköld reserverade sig mot ÖB:s ställningstagande, men utan verkan – JAS skulle trumfas igenom.

 

”Det saknades under hela kalla kriget en strategisk analys som styrande verktyg, d.v.s. ett klarläggande av kraven på försvarsförmågan jämfört med tillgängliga försvarsresurser och mot bakgrund av landets ekonomiska bärkraft” (Björeman, sida 116).

 

Björeman konstaterar vidare (sida 126) att”Försvarsmakten utvecklade sina stridskrafter och genomförde en krigsplanläggning ……. som ensidigt riktade sig österut. …… Ett trovärdigt militärt stöd för regeringens neutralitetspolitik hade förutsatt en helt annan struktur på Försvarsmakten i tyngdpunkt på markstridskrafter omfattande dels brigader med stor strategisk och operativ rörlighet, dels ett yttäckande territorialförsvar. Fjärrstridskrafter fanns det inte stort behov av.  …… Men statsmakterna gjorde i praktiken tvärtom. Man beställde AJ37 Viggen och räddade därmed flygindustrin i det militärindustriella komplexets intresse – med regeringens tysta välsignelse”.

 

Sedan rullade det vidare. Vinnare blev inte försvaret och dess förmåga utan det militärindustriella komplexet. ”Detta begrepp var tabubelagt på ÖB Ljungs tid, därför att det skulle ha bidragit till att dölja den verkliga sanningen. Numera har historieskrivningen lyft bort tabubeläggningen”. (Björeman, sida 138).

 

Med ÖB Owe Wiktorin (1994 – 2000) inleddes nedmonteringen av armén. Trots att bl.a. det militärpolitiska läget då undergått betydande förändringar höll man fast vid en alltmer obalanserad försvarsstruktur med huvudvikten på flyg och därmed räddades det enligt ÖB Wiktorin viktigaste att säkra flygindustrins fortlevnad. Allt annat kunde sopas bort. Och som ”Kronan på verket” avskaffades den för Högkvarterets teknokrater förhatliga värnplikten (av ÖB Sverker Göranson).

 

Oförmåga hos försvarsledningen att inse de förödande konsekvenserna har kommit de styrande i vårt gamla rike att begå gärningar av det mest skamliga slag. Hur eftervärldens dom kommer att bli kan vi säkert ana oss till. Tack, Carl Björeman för att Du givit oss bättre insikt om bedrägeriet kring vår armés tragedi och ställt de ansvariga vid skampålen !

 

Försvar och miljövård kan kombineras

Inlägg av Per Wahlberg

 

Det tycks vara problem med att fullt ut få utnyttja Tofta skjut- och övningsfält. Miljöhänsyn tycks stå emot försvarsbehov. Detta borde inte vara något problem. För mitt resonemang tar jag tre utgångspunkter :

  • Skjut- och övningsfält är av mycket stor betydelse för att kunna bygga upp försvarsförmåga – de är viktigare att behålla än t.ex. kaserner, eftersom det bl.a. är synnerligen svårt att nyetablera (få tillgång till lämpliga och tillräckligt stora områden, som inte exploaterats för andra ändamål) skjut-/övningsfält.

  • Inom befintliga och utnyttjade skjut- och övningsfält, som ju inte används för annan mänsklig verksamhet av säkerhetsskäl, är växt- och djurlivet som regel rikt med en mångfald arter. Det må verka paradoxalt men den militära verksamheten i kombination med att annan mänsklig verksamhet inte förekommer tycks ge naturen en fristad.

  • Krig medför i sig (förutom alla andra negativa konsekvenser) sannolikt en av de värsta miljökonsekvenserna och Försvarsmakten skall ju kunna ha en avhållande effekt mot angrepp mot oss (krig i Sverige). Ett försvar som kan avhålla från angrepp är således också ett försvar för miljön.

     

     

    Mitt förslag är därför:

  • Behåll kvarvarande befintliga skjut-och övningsfält.

  • Använd de fält som behövs för övningar m.m.

  • Låt övriga fält var kvar som naturreservat med möjlighet att tas i bruk för övningar i händelse av ett ytterligare försämrat säkerhetsläge med behov av forcerad återtagning och därav följande behov av utökad övningsverksamhet.

 

 

Uppdaterat 2015-11-15
Utskriftsvänlig sida
Provided by Webforum