HemProgramStyrelseLänkarKontaktSökVårdkasenDebatt
Vårdkasen
Vårdkaren 2013 Nr 2
Vårdkasen nr 1 2014
Vårdkasen nr 2 2014
Vårdkasen nr 3 2014
Vårdkasen nr 4 2014
Vårdkasen nr 1 2015
Vårdkasen nr 2 2015
Vårdkasen nr 3 2015
Vårdkasen nr 4 / 5
Vårdkasen nr 1 2016
Vårddkasen nr 2 2016
Vårdkasen nr 3 2016
Vårdkasen nr 4 2016
Vårdkasen nr 5 2016
Vårdkasen nr 1 2017
Vårdkasen nr 2 2017
Vårdkasen nr 3 2017
Vårdkasen nr 4 2017
Inlägg 15 september 2017
Inlägg 25 oktober 2017
Inlägg 8 november 2017
Inlägg 17 november 2017


                            VÅRDKASEN          nr 3 / 2015          

  MEDLEMSTIDNING FÖR         FÖRBUNDET FÖR SVERIGES FOLKFÖRSVAR

Förbundet är partipolitiskt oberoende och dess mål är att stärka det svenska försvaret – speciellt dess förmåga att kunna försvara landet mot väpnade angrepp. Enligt förbundet utgör en stark folklig förankring - främst grundad på värnplikten - en avgörande faktor för att kunna nå detta mål.

Årsmötet genomfört

Förbundets årsmöte genomfördes den 14 april i Hovstallets samlingslokal med 24 närvarande.
Det konstaterades att förbundet under år 2014 fått en bättre ekonomi, främst p.g.a. att Vårdkasen numera är betydligt billigare att producera. Detta beror på det stöd förbundet får från Försvarsutbildarna i Stockholms och Södermanlands län. År 2014 utgavs fem nummer av Vårdkasen. Ett ”öppet brev” skickades till ledande politiker. Dessa dokument finns på förbundets hemsida.
Förbundets styrelse, revisorer och valberedning omvaldes och medlemsavgiften (150 kr / år) behölls oförändrad.
En medlemsdiskussion om den medialt uppmärksammade frågan om NATO-medlemskap genomfördes. Såväl fördelar som nackdelar framhölls. Dock rådde en stark samsyn att ett rejält förstärkande av Försvarsmakten – av Sveriges förmåga att försvara sig själv mot väpnade angrepp – är det viktigaste (viktigare än NATO-frågan).

Hot nummer ett och två
Av Hodder Stjernswärd

I dessa dagar häpnar man inför många uttalanden i vårt land (även i andra länder) som i fråga om naivitet slår alla rekord. För läsare av Vårdkasen och medlemmar av vårt förbund är det nog nödvändigt att undanröja något av denna framvisade förljugenhet eller om man uttrycker det vänligare, naivitet.

Vi värnar om rikets försvar. Då kommer alltid frågan : föreligger det något hot ? Svaret från förbundets sida är då ja. Först och främst : svaghet utgör alltid ett hot, känt från hundratals historiska exempel. Sverige är militärt svagt. Det har de flesta politiker erkänt. Det är den svagheten som man nu försöker reparera. Tyvärr har den senaste tioårsperioden inneburit så många inskränkningar att det reparationsarbete, som erfordras, knappast kan realiseras.
Det verkar dock som de glada minerna för några veckor sedan förbytts i sura från försvarsvännernas sida. Om finansdepartementet, som tidigare, får sin röst hörd kan vi glömma ökade försvarsanslag. Enligt SvD (2015-02-17) är finansens bud två miljarder under fyra år i stället för fyra miljarder om året i ökade anslag – således endast en 1/8-del av beräknat behov. Måhända hamnar vi något bättre än finansens bud, men ändå stundar vargatider.
Men här skall ett annat hot, nummer två, tas upp med några rader. Det är delvis ett importerat hot. Det är uppenbarligen ett hot vi måste leva med. Här skall ej politiseras. Förbundet för Sveriges Folkförsvar är opolitiskt. Men terrorhotet är en realitet. Det är inte en slump att just Frankrike och Danmark drabbats av terrorhandlingar. Nästa gång är det kanske Sverige. De har sin grund i våldsbejakande islamism. Det är helt enkelt religiös fanatism, där våld är vapnet. Man talar om judehat i Malmö, men det finns inte något sådant hat hos normalsvensken. Det är ett nytt påfund. Det är ett importerat hat. Att bekämpa terrorn är i första hand en polisiär angelägenhet. Men i Frankrike används också militären i denna kamp. I framtiden kanske vi också måste bruka något av våra militära resurser i att bekämpa terrorn. Vi har alltså ett hot nummer två som existerar. Hur farligt det är får framtiden utvisa.

Försvarspolitiken under försvarsbeslutsåret 2015 (del 2)

Av Per Wahlberg

Utspel nr 1 (regeringen eller bara finansdepartementet ?)
Sedan tidigare är det känt att Försvarsmakten behöver ett ekonomiskt påslag med fyra miljarder kr årligen för att kunna genomföra det riksdagen beställde år 2009 i det tidigare försvarsbeslutet. Känt är också att de nyanskaffningar
m.m. som försvarsberedningens majoritet föreslog 2014 har en prislapp på c:a 15 miljarder kr. Att 2014 års kränkningar i luften och under havsytan liksom Rysslands agerande i såväl Ukraina som i Östersjöområdet måste påverka det kommande försvarsbeslutet har uttalats från såväl regerings- som allianshåll. Enligt decemberöverenskommelsen är försvarsfrågan något man skall bli överens om. Förväntningarna från det allmer oroade och försvarspositiva svenska folket var fram till slutet av februari att det svenska försvaret äntligen skull börja förstärkas. 
Så kom i mitten av februari ett ”utspel” från finansdepartementet - ännu osäkert om (hela) regeringen stod bakom detta – som föreslog ett årligt tillskott till försvaret på endast 500 miljoner kr .  Detta är ju fullständigt otillräckligt !
Om detta är allt vad regeringen kallar förstärkning av försvarsförmågan och detta blir verklighet, så är Sverige verkligen illa ute. För det första är det totalt otillräckligt för att kunna tillföra någon försvarsförmåga värd namnet. För det andra kommer omvärlden att definitivt inse att Sverige är ett säkerhetspolitiskt underskottland d.v.s. ett embryo till ökad krigsrisk i norra Europa. För det tredje skulle en hypoteteisk / evntuell medlemsansökan till NATO sannolikt avslås, eftersom Sverige så tydligt negligerar sin egen försvarsförmåga.                                
Förhoppningsvis finns det mer substans i de kloka ord vi hört från försvarsministern och att regeringen med statsministern i spetsen kan uppnå en överenskommelse med alliansen, som såväl räcker för att slutföra 2009 års b
eslut (åstadkomma ”basplattan” och täcka ”vardagsbrister”), som för att anskaffa ny materiel m.m. enligt försvarsberedningens förslag. 

Utspel nr 2 (regeringen)
Så kom i början av mars ett utspel från regeringen. Denna gång blev det aningen högre – drygt 6 miljarder kr över en 5-årsperiod (c:a 1,2 miljarder per år). M.h.t. att regeringen avser höja (den tidigare ”rabatterade”) arbetsgivaravgiften för ungdomar drabbas dock Försvarsmakten av en kostnadsökning på c:a 250.000 miljoner kr / år. Det betyder att nettoökningen på årsbasis blir mindre än en miljard kr. Det märkliga är att regeringen samtidigt talar om försvarssatsningar på Gotland och på förstärkning av ubåtsjaktförmågan utöver de satsningar, som föreslogs av försvarsberedningen. Det är förvisso mycket angelägna åtgärder, men det tillskott som samtidigt nämns, räcker inte ens till för att helt fullfölja 2009 års försvarsbeslut och åstadkomma den s.k. ”basplattan”. För enbart detta behövs ju minst en höjning av årsanslaget med 4 miljarder kr !  Det tidigare framräknade ekonomiska behovet för de av försvarsberedningen föreslagna materielanskaffningarna (15 Mdr kr) verkar helt ha glömts bort. Är det möjligen så att det sistnämnda skall behandlas i annan ordning än i arbetet med kommande försvarsbeslut (inriktningsbeslut) ?
Utspel 3 och 4 (moderaterna resp folkpartiet)
Senare i mars kom moderaterna och folkpartiet med sina ekonomiska utspel. I media  presenterades då nedanstående förslag till ökningar av försvarsekonomin. Det framställdes som om alla förslagen avsåg en 5-årsperiod (2016 – 2020) och således kunde ses som någorlunda jämförbara.
Regeringen :  + 6,2 miljarder kr (obs dock arbetsgivaravgiftshöjning för unga anställda)
Moderaterna :  + 10 miljarder kr
Folkpartiet : + 17 miljarder kr
Försvarsmakten :  + 20 miljarder kr (4 Mdr / år enl FM beräkning, som regeringen infordrat)
Observera att Försvarsmaktens beräkning av ökat ekonomiskt utrymme enbart avser det som redan är beslutat av riksdagen  (= det som ibland benämnts ”basplattan”). De olika materielinvesteringar m.m. som föreslagits våren 2014
av försvarsberedningen och senare av försvarspolitiker från såväl regeringen som alliansen (t.ex nya robotsystem, fler JAS-plan och ubåtar, ubåtsjaktförmåga, resurser till Gotlands försvar m.m.) inryms inte i något av de ovan redovisade beloppen. Har man ett positivt och optimistiskt förhållningssätt till detta, får man väl utgå att det nödvändiga investeringstillskottet kommer ”utöver” de ovan redovisade bekoppen.
Förhandlingarna 
Förhandlingar mellan partierna kom igång runt månadskiftet mars / april. Den 13 april lämnade folkpartiet förhandlingarna. Motivet var att det inte gått att bli överens om tillräckligt hög ekonomisk nivå. Detta är synnerligen oroande och allvarligt för Sverige. Folkpartiet var det parti som föreslog störst tillskott, även om inte ens detta var fullt tillräckligt för att uppnå ”basplattan” (= 2009 års försvarsbeslut, som ursprungligen skulle vara helt genomfört 2014). Den 14 april kom ett gemensamt bud från Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna, som innehöll 13,7 Mdr kr för femårsperioden 2016 – 2020 (ersätter M:s tidigare på 10 Mdr kr). Samma dag höjde Regeringen sitt bud från 6,2 till 7,3 Mdr kr för samma femårsperiod. Sannolikheten för att ”glappet” mellan det verkliga tillskottsbehovet (4 Mdr kr / år) och det tillskott som så småningom beslutas blir för stort, är dock alltjämt (15 april) mycket hög. Att ingenting ännu (15 april) nämnts om investeringstillskott (anmält / beräknat behov för försvarsberedningens förslag = 15 Mdr kr) är extra oroväckande.

Förbundets kommentar
Det är uppenbart att det krävs avsevärt mycket mer ekonomiska resurser för att slutligen (minst 5 år för sent) fullfölja 2009 års försvarsbeslut och dessutom vidta de förstäkningsåtgärder, rörande Sveriges nationella försvarsförmåga, som försvarsberedningen föreslog 2014. 
Förbu
ndets seriösa bedömning är att Försvarsmakten fr.o.m. nu behöver ekonomisk förstärkning. Denna förstärkning, som redan år 2016 behöver vara minst 4 Mdr kr, måste fortsättningsvis öka i en takt som säkerställer etablerandet av ”basplattan” och kommande större investeringar m.m. Omkring 2026 bedöms Försvarsmaktens ekonomiska nivå behöva vara 1,5% av BNP d.v.s. c:a 60 Mdr kr / år (dagens prisläge). Att åstadkomma detta må vara politiskt ”knepigt” men är faktiskt ekonomiskt möjligt. För att inledningsvis finansiera starten på denna viktiga uppbyggnadsprocess föreslår förbundet att ett lån på c:a 40 Mdr kr tas upp i Riksgälden. Ibland benämns Riksgäldens tillgångar (eller delar därav) ”beredskapsfonder” – en passande benämning, när det akut handlar om att stärka vårt försvar, vår säkerhet och ytterst vår nationella överlevnad..

Försvarsfrågan – återigen
Av Hodder Stjernswärd

Trots att opinionen i vårt land svängt och man numera talar man och man emellan om förstärkning av försvaret, tycks intresset för försvarsfrågan ändå minska successivt allt eftersom tiden går. Minsköverenskommelsen om vapenvila i Ukraina tycks tillfälligt stilla vågorna, även om insiktsfulla människor förstår att den är skör och inte löser problem på sikt.
Denna ljumhet hos de breda lagren är nog beroende på en slags falsk trygghet som lägrat sig över landet. I SvD den 1 mars på Brännpunkt säger två statsvetare (Michael Karlsson och Nujin Tasci) : ”Den falska tryggheten kan förklara varför Sverige har gått mot strömmen och ensidigt rustat ned, när det säkerhetspolitiska läget har försämrats”. De fortsätter : ”Lika illa är att omvärlden idag spekulerar kring olika krigsscenarier, där Sverige ses som ett säkerhetspolitiskt vakuum”.
Det är förunderligt. Hur kan detta förhållandevis rika land tillåta sig en sådan utveckling och ett sådant betraktande från grannarnas sida. Det talas om ökat samarbete med Finland, Norge och Danmark och det är nog bra, men skall sanningen fram är det många ord, men ringa handling. Det är ju vapen, människor och mer pengar, om man nu uttrycker sig krasst, som behövs.
Samtidigt med detta vemodiga händelseförlopp ser diverse myndigheter över sina tillgångar och äskar mer pengar. Jag
tar bara som exempel FOI, totalförsvarets forskningsinstitut. Man vill både ha pengar och en s.k. ”nödkredit”.                                                                                  
 FOI är en myndighet under försvarsdepartementet med cirka 1000 anställda. Man har bl.a. till uppdrag att bedriva säkerhetspolitisk analys.    Man frågar sig då verkligen om inte alla dessa analyserande anställda hade känt sig tryggare om försvaret verkligen stärktes; alltså på riktigt, inte bara på pappret !   En annan myndighet, som drar åt sig många analytiker, experter och ”förståsigpåare” är Försvarshögskolan. Man ser ofta på TV experter därifrån (sällan militärer) som uttalar sig säkert om världshändelserna.
Inget ont om analys, men alla dessa analytiker skall ha lön från försvarets budget. Vore det inte på tiden att man ”rör om i grytan” och plockar fram det väsentliga d.v.s. Rikets försvarsmakt och plockar bort det mindre väsentliga. I all denna byråkrati är det nödvändigt att då och då ställa sig frågorna : ”Varthän vill vi gå?” ”Vad vill vi uppnå?”  ”Vad kostar det?” Det väsentliga måste vaskas fram och civilkuraget måste vara så starkt, att det mindre väsentliga, men ofta dyrbara, kan granskas hårt och till del undanröjas.

Gotland
Av Hodder Stjernswärd

Det finns ingen försvarspolitisk fråga som behandlas så barnsligt och naivt som Gotlandsfrågan. Redan en blick på kartan talar om för den mest okunnige och ointresserade medelsvensken att Gotland är av stort strategiskt värde i he
la Östersjöregionen. Tidigare regering har helt negligerat detta. Nuvarande försvarsminister ser mera realistiskt på Gotland. Vid en intervju med SvD den 7 mars 2015 säger han : ”Jag har pratat om Gotlands centrala roll i över tre år och är glad över att allt fler inser att Gotland är viktigt”.
Detta uttalande rymmer mer av realism, men är ändå tämligen lamt.
Politiskt blev trycket tydligen så hårt mot alliansregeringen att ett antal stridsvagnar skickades över utan besättningar. De står på ön som ett utmärkt mål för missiler.
Det var inte så länge sedan som Gotland hade ett starkt försvar. Sett ur synvinkeln ytan i förhållande till styrkan, kan man tillägga mycket starkt försvar. Sedan lades allt plötsligt ned och hemvärnet skulle överta hela försvarsbördan.                                                          
  Naturligtvis hade läget ändrats, men ingenting motiverade en sådan radikal och förödande lösning.
Nu är läget ett annat. Efter president Putins aktioner i Kaukasus, Ukraina med Krim m.fl. maktpolitiska yttringar, råder oro i Västvärlden. Inte minst är Östersjöområdet att betrakta som en kriszon. Då har även de mest sömniga politiker vaknat. Resultatet har blivit att man deklarerat ”mer övningsverksamhet” i Östersjön och mer ”närvaro”.                                        
  Vi kan vara tacksamma att den närvaron svarar i första hand nato-länder för.
Men åter till den naiva behandlingen av frågan. Gotland är ett viktigt landskap. Det har rätt till ett försvar, likaväl som övriga landsdelar. Ibland, när Gotland-frågan kommer upp i diskussioner om försvar av landet, förefaller det som om man diskuterade något fjärran borta, något som är ett ”särintresse”, för att nu använda Reinfeldts berömda uttryck om Försvarsmakten. Det förvånar mig att inte gotlänningarna reagerat starkare när man avväpnade ön.
Även om allt fler inser lägets allvar, har inte mycket hänt. Förbundet för Sveriges Folkförsvar har i dessa spalter många gånger påpekat att det gäller att ”visa flaggan” där man finns och vill försvara. Det hjälper inte att det finns planer på förstärkning. I elektronikens tidevarv sker ondskefulla saker snabbt. Man måste vara på platsen och visa att ”
här står jag och här tänker jag stanna”. Alltså borde ökad kombinerad patrullerings- och övningsverksamhet med sjö- och flygstridskrafter genomföras till sjöss (på och under ytan) resp i luften bl.a öster om Gotland. Operativa markförband, utgörande ett kraftfullt komplement till Gotlands hemvärn, borde grupperas och genomföra övningar på ön. Detta är inga överbud, snarare underbud, men i alla fall bevis på att vi reagerar. Kalla det gärna demonstration, men i alla fall en demonstration med reell innebörd. Det skall också ses och höras av våra grannar i Öst och Väst. Det är en yttring av lojalitet mot baltstaterna och de nordiska grannländerna, som hittills stått förvånade, för att inte säga skärrade, över svensk inaktivitet.

Kraftsamling
Av Hodder Stjernswärd

I såväl militära som ekonomiska sammanhang är begreppet kraftsamling alltid aktuellt. Om man verkligen vill åstadkomma framgång i en viktig fråga, krävs kraftsamling till det väsentliga. Det mindre viktiga, men kanske önskvärda, måste få vika. Ekonomiska realiteter talar för att man kraftsamlar till det som man måste nå och därmed ger avkall på det som skymmer utsikten till det viktigaste.
Nyligen (alltså i slutet av mars) pågick förhandlingar i New York om bl.a FN-styrkor. Sveriges ÖB var där. Han ville naturligtvis vara med när det bestäms om besked av FN-styrkor här och där på jorden. Sverige har tidigare gärna velat vara med de stora, för att spela en roll när det gäller fredsbevarande styrkor.
Nu har emellertid läget förändrats radikalt. Frågan är om ÖB riktigt insett detta och inte rycks med i glädjen att kunna vara med och lova stöd åt de behövande av FN-trupp i t.ex Mali, Irak, Syrien, Libyen, Aden och Afghanistan. Det nya läget kräver kraftsamling av våra begränsade resurser till vårt eget land . Vi må ha hur mycket human medkänsla som helst till det eller det landet, men det måste vara slut på vår internationella godhet, då den ställs mot våra intressen i det oroliga närområdet; Östersjöregionen. Här krävs nu, jag säger det ännu en gång, kraftsamling av våra försvarsresurser. Att skicka enheter ur vårt redan decimerade, men sakteligen (förhoppningsvis) återhämtande försvar till fjärran land är ett grovt misstag. Det går ej för försvarets högste chef att skylla på regeringen. Det är han och ingen annan, som skall säga till vad som krävs av vårt försvar av landet. Det är han som skall säga nej till kraftsplittring.

 Mod saknas
Av Hodder Stjernswärd

Här är ej platsen att lamentera över vårt beslut att öka det nordiska försvarssamarbetet fem länder emellan. Tvärtom, detta är positivt. Frågan har varit aktuell i många år. Efter vinterkriget i Finland 1939 – 1940 frågade sig Mannerheim om det inte i framtiden vore aktuellt och ändamålsenligt för Nordens säkerhet, med ett nordiskt försvarsförbund. Men nej, bort med sådan tanke, sade svenska politiker. Norge och Danmark valde en annan väg : NATO.
Bakom den svenska ängsligheten ligger en falsk tro på att neutralitet är ”Mädchen für alles”. Att den s.k. neutraliteten räddat oss från att dras in i krig är en myt.

Nu vill jag övergå till att citera en ledarskribent från Ystads Allehanda (11 april). Det kan naturligtvis förefalla en aning lokalpatriotiskt. Men, likaväl, denna skribent heter Carolina Dahlman och hon har en sällsynt förmåga att uttrycka ungefär vad vi läsare av Vårdkasen tycker (åtminstone huvuddelen av oss).                                             Dahlman säger om det nordiska samarbetet, att detta samarbete möts av vissa med ”fega varningar för att Sverige nu kommit i skottgluggen. Ryssland kommer att tolka detta som en aggressiv handling (SvD 9 april)”.

  Beträffande denna feghet, eller kalla det neutralitet, säger Dahlman :”Det enda man kan hoppas på genom att hålla sig neutral är att någon annan – modigare – rycker i ! Det har hänt i historien och det kan hända igen. Vi har sedan tur att det finns ledare som liksom Winston Churchill har ryggrad nog att skaffa sig fiender.
Vad Dahlman syftar på är Churchills fråga en gång till en annan politiker : ”Har du fiender ? Bra !  Det betyder att du någon gång i ditt liv stått upp för någonting.”                            

Sensmoralen i detta är tydlig nog. Att gömma sig bakom ord som neutralitet är fegt. Tyvärr har vårt land, understundom, ansetts om ej fegt så som ett land som har ytterst svårt att visa fasthet, att välja sida.
Det fördjupade nordiska samarbetet är kanske en bit på väg. Men i modern tid får vi nog vänta ett bra tag innan någon politiker av det slag Churchill menade träder fram. Just nu behövs civilkurage för att stå bakom den förstärkning som vårt försvar behöver. Men, men, vi lever i kompromissens tidevarv, så förväntningrna bör nog däm
pas. Kompromiss i förening med ängslighet pudrad med rädsla är ingen bra kombination inför ett försvarsbeslut.































Uppdaterat 2015-04-19
Utskriftsvänlig sida
Provided by Webforum