HemProgramStyrelseLänkarKontaktSökVårdkasenDebatt
Vårdkasen
Vårdkaren 2013 Nr 2
Vårdkasen nr 1 2014
Vårdkasen nr 2 2014
Vårdkasen nr 3 2014
Vårdkasen nr 4 2014
Vårdkasen nr 1 2015
Vårdkasen nr 2 2015
Vårdkasen nr 3 2015
Vårdkasen nr 4 / 5
Vårdkasen nr 1 2016
Vårddkasen nr 2 2016
Vårdkasen nr 3 2016
Vårdkasen nr 4 2016
Vårdkasen nr 5 2016
Vårdkasen nr 1 2017
Vårdkasen nr 2 2017
Vårdkasen nr 3 2017
Vårdkasen nr 4 2017
Inlägg 15 september 2017
Inlägg 25 oktober 2017
Inlägg 8 november 2017
Inlägg 17 november 2017


   

VÅRDKASEN              nr 2 / 2015             MEDLEMSTIDNING FÖR                                                                             FÖRBUNDET FÖR SVERIGES FOLKFÖRSVAR

OBS ! Viktiga meddelanden : Datum för årsmötet är tidigarelagt med en dag. Således : 2015 års årsmöte äger rum 2015-04-14 i Hovstallets möteslokal (Väpnargatan, Stockholm) med start kl 1800. Rättad kallelse bifogas.

Glöm ej bort att betala förbundets årsavgift. 150 kr till pg 49 88 23 – 4

Anmälan till M. Björklund E-post 087762300@telia.com. Tel. 08-7762300

 

 

 

 

Förbundet är partipolitiskt oberoende och dess mål är att stärka det svenska försvaret – speciellt dess förmåga att kunna försvara landet mot väpnade angrepp. Enligt förbundet utgör en stark folklig förankring - främst grundad på värnplikten - en avgörande faktor för att kunna nå detta mål.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från Einstein till ”våld kan ibland löna sig”

Av Hodder Stjernswärd

”The world will not be destroyed by those who do evil, but by those who watch them without doing something”.                                                                                                                      Ja, vem har sagt dessa kloka ord. Jo, Albert Einstein.

Varje dag undrar vi varför ingenting görs. D.v.s. varför vi dag efter dag ser dess grymheter på TV. ISIS, den värsta terrororganisationen vi upplevt i nutid, undantagandes Pol Pots dödsregim, tycks ju få härja fritt. Visserligen bekämpas den med flygstridskrafter, stödda och delvis ledda av USA, men grymheterna fortsätter. Och denna organisation drar till sig våldsbejakande islamister. Ty enligt dem är detta den enda, sanna organisation kring vilken verkligt troende och kämpande islamister kan samlas. De tror sig ha bildat en islamisk stat med grogrund i norra Irak. Då frågar man sig, som Einstein en gång gjorde : Varför ingriper inte s.k. rättänkande stater och människor för att bistå de angripna. Svaren är många. Bl.a. känner sig USA:s president bunden av det han gick till val på, d.v.s. inte inlåta landet i krig. USA är annars ett av de få länder som fortfarande har en respektingivande krigsmakt. De länder som, till synes åtminstone, reagerat skarpast är de forna förlorarna (fr. VK 2) Tyskland och Japan. Tyskland förser kurderna med vapen.                                                                Kurderna är de enda hitintills, som på marken bekämpar ISIS. Det sorglustiga i historien är att Turkiet, som ligger närmast till, ser kurder som sina huvudfiender. De lär t.o.m. släppa igenom förstärkningar till ISIS.

Världen har således lärt sig att våld och mord i vissa fall får fortgå. FN är tandlöst. Det är ju inte bara ISIS som bevisat detta. Rysslands härjningar i Ukraina är också tecken på att det kan löna sig med våld ibland. En av de många anledningarna till detta underliga tillstånd är avrustningen. Det är inte bara Sverige som avrustat. Storbritannien, Frankrike och Benelux-länderna är andra exempel – bara med den skillnaden att dessa länders avrustning inte skett så panikartat och våldsamt som i vårt land.

Detta får man dyrt betala. När man, som i Sverige, inser att det nog inte var så klokt att avrusta och skall söka ta igen den förlorade försvarskraften, befinns att allt blivit mycket dyrare nu, än vad man en gång kanske räknat med.

Den dyra notan skall betalas, men tyvärr har förfallet gått så långt att täckning för notan ej finnes. En bättring i förhållande till föregående, för försvaret, ansvarslösa regering sker dock. Nuvarande försvarsministern har en helt annan syn på problemen än tidigare. Vi får hoppas att såren så småningom kan läkas, men det kommer att gå sakta.

 

Utan värnplikt förtvinar armén

Av Jan von Konow

Efter hand som tiden går och det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet fortlöpande skärps, framstår riksdagsbeslutet av 16 juni 2009 om värnpliktens upphörande som det mest ansvarslösa och sämst genomtänkta, som tagits inom försvarets område i modern tid. I nationellt trygghetsavseende var det en åtgärd med förödande konsekvenser. Ifråga om kollektiv uppgivenhet ligger det på samma nivå som kapitulationerna vid Perevolotjna 1709 och Sveaborg 1808.

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring” – dessa märgfulla ord från 1400-talet, uttalade av biskop Thomas i Strängnäs, har kommit att bli grundläggande för svensk samhällsutveckling och de borde vara välkända av varje medborgare i vårt land. Men som en följd av att vi nu i tvåhundra år varit förskonade från väpnade försök utifrån att beröva oss denna frihet, har orden omsider fått något av det självklaras prägel – de har helt enkelt blivit urvattnade.

Vad vi emellertid är skyldiga att inse är att friheten är en gåva, ett privilegium. Den är oss given – till stor del – genom gångna släktleds bemödanden och uppoffringar men också av tursamma yttre omständigheter. Friheten är en gåva som kräver motprestation, nämligen skyldigheten att ställa upp och kämpa för den, om den plötsliga dag kommer, när den blir hotad eller ifrågasatt. Och då gäller orden på fästningsbyggaren Augustin Ehrensvärds gravsten i Sveaborg : ”Eftervärld, stå här på egen botten och lita icke på andras hjälp”.

 

Pliktbegreppet

Frihetens gåva är oupplösligt bunden till pliktbegreppet. Kanske det verkar ologiskt, eftersom plikt innerst inne står i ett motsatsförhållande till frihet – och så har det också kommit att uppfattas av många. När allmän värnplikt infördes i vårt land 1901, hade allmän skolplikt redan gällt i nära sextio år (1842 års folkskolestadga). I det bondesamhälle, som då rådde, måste skolplikten ha upplevts som frihetsberövande.  Barnen undandrogs ju från den dagliga verksamheten i jordbruket just då de kommit i ålder att göra nytta för sig och bidra till familjens uppehälle. Visserligen var ofriheten av övergående natur, men känslan av ett överhetens tvång blev från början påtaglig och skapade en negativ grundinställning, som länge levde kvar. Därmed uppstod och utvecklades en motvilja mot själva pliktbegreppet, en motvilja som länge också kom att rikta sig mot värnplikten i dess egenskap av en obligatorisk skyldighet.

Med tiden kom emellertid aversionen mot dessa båda plikter att slipas ner för att övergå till att ses som något nödvändigt för att samhället skulle fungera. Ingen kan väl idag komma på tanken att avskaffa skolplikten ? Då det gäller värnplikten har utvecklingen däremot gestaltat sig annorlunda. Det blev egentligen först med massinkallelserna under andra världskrigets sex beredskapsår, som det äntligen slog igenom att värnplikten utgjorde en grundförutsättning för den nationella frihetens bevarande. Värnplikten blev under långvarigt överhängande krigshot helt enkelt ett uttryck för motståndsvilja – konkret, självklart och övertygande.

Folkförankringen

På värnpliktens fasta grund byggdes en stark försvarsmakt upp och kom att bibehållas och vidareutvecklas under årtiondena efter andra världskrigets och ”kalla krigets många år. Vad som växte fram var inte bara välrustade och välutbildade krigsförband utan också försvarets folkliga förankring – något som gav hela organisationen en ”mental styrka”. Utan att tillgripa överord kan man tala om ett andligt styrkebälte. Hade detta kunnat omräknas i pengar, skulle det ha rört sig om en dryg post i försvarsbudgeten, mycket dryg. Att det kom att bli en ovärderlig tillgång står höjt över alla tvivel.

Från början var värnplikten – som framgick av benämningen – allmän. Samtliga män inom samma åldersklass var tjänstgöringsskyldiga, förutsatt att de vid mönstring befunnits friska och utan kroppsligt lyte. Efter den omfattande nedrustningen efter första världskriget började man emellertid minska det årliga uttaget av värnpliktiga. Begreppet ”kategoriklyvning” innebar, att omkring en tredjedel av varje årsklass (c:a 8.000 man) endast skulle göra handräckningstjänst och alltså inte vapenutbildas. Detta ingrepp i systemet kom att få den ödesdigra konsekvensen, att då värnplikten vid andra världskrigets utbrott åter blev allmän, fanns inemot 400.000 outbildade värnpliktiga. Den forcerade efterutbildning av dessa, som igångsattes, satte bl.a. det fåtaliga yrkesbefälet på näst intill övermänskliga krav, men det var oundvikligt ör att ge försvaret – och framförallt armén – erforderlig kapacitet att möta den hårda tid som förestod.

Nationell självstympning

Kategoriklyvningen framstod som en urholkning av pliktbegreppet och rubbade grundvalen för den inbyggda lojaliteten mot landet. Politikernas strävan att spara pengar riktade sig särskilt mot försvaret, som med en nutida f.d. statsministers ord blev endast ”ett särintresse”. Modellen att låta försvaret bli en budgetregulator kom att tillämpas allt oftare under 1900-talets sista årtionden. Ingreppet i värnpliktsstrukturen resulterade i att värnplikten inte längre kunde betecknas som allmän. Processen fortsatte därhän att hela systemet rubbades och högljudda röster från dåvarande försvarsledning började tala för att helt avskaffa värnplikten och i stället satsa på ett yrkesanställt försvar. Idén vann snabbt gehör hos de politiska beslutsfattarna – inte bara de radikalt tänkande. Starkt understödda av rådande opportunistiska krafter i försvarsledningen förde politikerna omsider upp frågan på dagordningen för riksdagsbeslut om värnpliktens upphörande. Och så skedde också den 16 juni 2009 – knappast ett datum som kan räknas till nationens äreminnen. Den dagen röstades den allmänna värnplikten bort – med allenast tre rösters övervikt. Därmed försvann grundbulten i svenskt försvar, med bl.a. den oundvikliga konsekvensen att dess folkliga förankring – själva livsmärgen i systemet – på sikt är dömt att försvinna. Försvarsmakten – en pompös etikett utan ordets förankring i verkligheten – skulle i fortsättningen vara yrkes- och kontraktsanställd, med ytterst blygsam numerär, helt i avsaknad av reserver. Dess personalstyrka framledes kom inte ens upp till vad tidigare ett enda brigadproducerande arméregemente kunde mobilisera, praktiskt taget på nolltid.

Till saken hör att denna i ordets bokstavliga bemärkelse riksviktiga fråga avgjordes av den marginella övervikten av tre röster – utan någon som helst analyserande utredning och inte heller efter sedvanlig remissbehandling. Av voteringslistan framgår bl.a. att samtliga borgerliga partiordföranden – med dåvarande statsminister Reinfeldt i spetsen – röstade nej till värnplikt. Sådant kan ju vara intressant att känna till – och beklämmande.

Generalen Helge Jung (1886 – 1978), överbefälhavare under åren 1944 – 1951, kom på sin tid med följande kommentar till 1925 års nedrustningsbeslut, som bl.a. innebar kategoriklyvning av de värnpliktiga samt väsentligt avkortad grundutbildning : ”Många är förvisso orsakerna till den nationella självstympningen. - - Skall vårt land icke för all framtid förbli i det tillstånd av vanmakt, som folkviljan av år 1925 framtvingat, krävs ett omslag i denna. Folkets flertal måste bringas till insikt om att bevarandet av västerländsk kultur i Norden främst betingas av ett värnkraftigt Sverige. - - Den hårda tid, som nu övergår vår försvarsorganisation, måste hos var och en skapa den fasta viljan att söka bättra det som brister”.

Helge Jung var den inspirerande handlingspersonlighet, som förmådde det till synes omöjliga – att vända strömmen och ingjuta förtröstan inte bara hos en sargad och desillusionerad befälskår utan också hos stora delar av gemene man. Beslutskraftig, konstruktiv, historiskt välbevandrad och med verbal förmåga utöver det vanliga framstår han som 1900-talets främste ledarpersonlighet inom svenskt försvar – ett föredöme som de senaste tjugo årens mediokra efterträdare i ÖB-ämbetet borde ha bemödat sig att åtminstone i någon mån efterlikna.

Nationell självstympning – så betecknade Helge Jung det som skedde och han visste verkligen vad han talade om. Nu är vi där igen ! I klartext innebar 2009 års beslut om värnpliktens upphörande, att man inför svenska folket kungjorde, att försvaret av det egna landet icke längre är en självklar skyldighet. Den enskilde medborgaren, som känner lust och håg – och kanske rentav nationellt ansvar – må ställa upp (mot betalning), men vill man slippa undan, är det fritt fram. Längre ned i utförsbacken då det gäller pliktkänsla och medborgerlig lojalitet kan man svårligen komma. Försvaret är därmed nedklassat till ”ett särintresse” för kvarlevande idealister.

Upprätthållande av värnplikt utgör för landets medborgare en ständig påminnelse om att det existerar nationella värden, som står på högre nivå än vardagens trivialiteter – värden som förutsätter allas engagemang, värden som inte kan överlåtas åt den enskilde att avgöra ställningstagande till.

 

Underbemanning

En för vårt försvar så central, för att inte säga livsviktig fråga, måste vara dess uthållighet. När nuvarande ÖB för något år sedan kom med det chockartade beskedet om ungefär en veckas uthållighet, var detta ett erkännande av det värnpliktsfria systemets undermålighet. Utan den kontinuerliga påfyllningen av Försvarsmaktens ”personalmagasin” är den nya ordningen inget annat än ett fiasko. Det fordras inga djupare kunskaper i ämnet för att inse hur ödesdiger underbemanningen kommer att bli i ett ”skarpt läge”, om reserver av betydande numerär inte finns att tillgå. När den befintliga lilla skaran är nedkämpad eller av andra orsaker satt ur spel, kanske t.o.m. en enda vecka visar sig vara alltför högt tilltaget ! Förvisso är bemanningsproblemet vårt nuvarande systems utan konkurrens allvarligaste svaghet. Materiella brister kan relativt snabbt avhjälpas – även om det kommer att kräva ansenliga kostnader, men brist på utbildade personella resurser kräver åratal att fylla, många, många åratal. Detta faktum går inte att bortförklara. Ett försvars uthållighet är helt och hållet beroende av tillgång till utbildad personal – det krävs ingen högskoleutbildning för att begripa det.

Värnpliktens sociala betydelse

Med värnpliktens upphörande har även dess sociala funktion gått förlorad. Värnpliktens gemenskap mellan representanter för alla samhällsgrupper var säkert, för många, det enda tillfället i livet, då man konfronterades – med samma villkor för alla – med jämnåriga från miljöer, som man annars aldrig skulle ha kommit i kontakt med. Erfarenheter bl.a. från vår långa beredskapstid har visat den militära utbildningens fostrande betydelse. Gemenskapens demokratiska inverkan har för många fått stor betydelse för den fortsatta tillvaron.                    I vår tid med betydande anpassningsproblem inom ungdomsårgångarna utgjorde värnpliktens gemenskap det bästa medlet för att skapa en bättre tingens ordning. Den bibringade förståelsen för kraven på disciplin och ordning och initierade vänskapsband, som blev bestående. Som social uppfostringsfaktor torde värnpliktens inverkan inte ha överträffats. Ett rekryterings- och bemanningssystem baserat uteslutande på fast anställning har en inbyggd riskfaktor, som lätt kan få mycket obehagliga sociala konsekvenser. I en begränsad yrkeskorporation av det slag, som det här är frågan om, uppstår och utvecklas gärna extrema åsikter och tänkesätt. Erfarenheter har visat, att en relativt isolerad ställning gentemot samhället i övrigt kan leda till att man ser sif som ”en stat i staten” och frestas att helt enkelt agera på tvärs mot vedertagna normer. Ytterlighetstänkande stimuleras av en yrkestillvaro tämligen avstängd från impulser utifrån. En på gemensam värdegrund framväxt grundval är säkraste garantin mot utveckling av det slag, som här antytts. Ett system med värnplikt fyller alla kriterier på en pålitlig social miljö.

Nuläget : det stora tomrummet

Nu avslutningsvis över till rådande läge inom försvaret. Alltifrån senaste sekelskifte har Försvarsmakten varit hårt underfinansierad – det är ett så känt faktum, att det inte behöver särskilt påpekas. Det kommer att krävas rejäla budgetpåslag redan för att rå på de allra största bristerna och det räcker inte med enstaka miljardbelopp utan en fortlöpande uppräkning av anslagen.                                                                                                                                              Vad skall då prioriteras ? Mot bakgrund av de fakta, som i det föregående har presenterats, ter sig svaret givet : att bygga upp en betryggande personaltillgång. Det vore självbedrägeri om man inbillar sig att ett par tiotusen värvade skulle räcka för att försvara detta vidsträckta land. Betryggande blir det först med ett återinfört värnpliktsförsvar – först då går det att mobilisera fulltaliga krigsförband med utbildade reserver.                                                      Det gagnar föga att renovera vapensystem och nyanskaffa materiel, om man saknar erforderlig bemanning. Utan den levande värnkraften kommer vi att stå oss slätt. Detta är den enkla sanningen ! Låt den värnpliktsfria tiden efter 2009 stanna vid ett misslyckad experiment. En minimalt begränsad uppsättning värvat folk – där tre av tio hoppar av i förtid – är en dålig försvarsinvestering. Ja, inte bara dålig utan ett svek mot alla som håller på Sverige. UTAN VÄRNPLIKT FÖRTVINAR ARMÈN !

 

Försvarspolitiken under försvarsbeslutsåret 2015 (del 1)

Av Per Wahlberg

Utgångsläget - årsskiftet 2014 / 2015

Vid början av år 2015 framstår det med allmänt uppenbarad tydlighet att det säkerhetspolitiska läget är avsevärt försämrat i förhållande till för ett år sedan. Detta har bl,a också påpekats av försvarspolitiker från såväl regeringen (i första hand socialdemokraterna) som från den borgerliga alliansen.

Sedan tidigare avser riksdagen fatta ett nytt inriktningsbeslut rörande försvaret under 2015. Sannolikt kommer detta beslut att förhålla sig till det försämrade säkerhetspolitiska läget och medföra förstärkningar av Sveriges försvar och förmåga att möta väpnade angrepp. För förbundet är den stora frågan : ”Hur mycket kommer försvaret att förstärkas och på vilket    sätt ?

En utgångspunkt så här i början av året är att det tycks finnas en ambition, efter ”december-uppgörelsen” mellan regeringen och alliansen, att det blir en bred uppgörelse om försvarspolitiken, som tar ”avstamp” utifrån försvarsberedningens rapport och höstens (2014) allvarliga händelser i Östersjöområdet såväl inom vårt territorium som i dess närområde.

Vårdkasen kommer under året att följa försvarspolitiken, försvarsdebatten fram t.o.m. det kommande inriktningsbeslutet och fortlöpande lämna förbundets kommentarer till processen samt meddela sin uppfattning. Vad förbundet tidigare sagt finns dokumenterat i tidigare nr av Vårdkasen, i förbundets ”öppna brev” till försvarsutskottet, regeringen, försvarsberedningen m.fl. och i förbundets skrivelse ”Vårt nya försvar” (2012-11-21). Dessa dokument finns på förbundets hemsida www.forbundetsverigesfolkforsvar.se

Sälenkonferensen

Riksförbundet Folk & Försvar genomförde sin årliga rikskonferens i Sälen 12 – 14 januari. Konferensen gick att följa på TV (SVT2).

Huvudintrycket var att det rådde en bred samsyn, mellan regeringen och alliansen, att det kommande försvarsbeslutet (inriktningsbeslutet) kommer att innebära förstärkningar av vårt försvar (förstärkt förmåga hos Försvarsmakten). Att detta måste innebära ett ekonomiskt tillskott (ökad försvarsbudget) tycks de flesta vara överens om. Tyvärr nämndes inga ekonomiska belopp alls från politiskt håll. Försvarsministern ville inte nämna någon siffra, eller antyda storleksordningen på det förväntade tillskottet. Från oppositionen gjordes försök att få besked om detta – men nej. Oppositionen nämnde heller inte själv någon ekonomisk siffra. Den enda som antydde någon form av storleksordning var ÖB, som talade om årliga ökningar med miljardbelopp för att åtminstone kunna förverkliga den av politiska majoriteten uttalade ambitionsnivån.

Förbundets uppfattning är att, om det politikerna ”beställt” av Försvarsmakten i 2009 års försvarsbeslut + det ytterligare, som försvarsberedningens majoritet föreslagit + det ytterligare, som måste komma m.a.o. det ännu mer försämrade säkerhetspolitiska läget, skall genomföras, så handlar det om en successiv ökning (i den takt medlen kan utnyttjas effektivt) upp till en nivå (omkring år 2025) på minst 80 miljarder per år (c:a 2% av BNP). Detta är f.ö. den nivå som NATO förväntar att varje lojal och seriös NATO-medlem bör upprätthålla.

NATO-frågan ”brände till” på konferensen. Alliansens gemensamma uppfattning är att ett ev. svenskt NATO-medlemskap skall utredas. Regeringen vill inte ha någon sådan utredning utan tycks vilja ”begrava” frågan om utredning. Förbundet driver f.n. inte sakfrågan men vill framhålla att denna ev. diskussion inte får äventyra den samsyn som ändå finns och inte hindra eller fördröja nödvändiga satsningar på vårt svenska försvar. Det är sannolikt också så att en given total ”säkerhetsnivå / försvarsförmåga” blir några miljarder dyrare att uppnå som alliansfri än som NATO-medlem.

I övrigt behandlade konferensen även andra säkerhetsfrågor – bl.a. i ljuset av terrordåden i Paris. Begreppet ”totalförsvar” (och inte bara samhällsförsvar) nämndes, vilket får ses som en tillnyktring. De viktiga civila försvarsresurserna skall inte enbart satsas för olika fredskriser utan även för de mer ”traditionella” totalförsvarsuppgifterna i händelse av krig. I anslutning till detta förtjänar det att påpekas att det inte råder något nollsummespel, när det gäller olika gamla och nya hot, som det på sätt och vis gör när det gäller budgetarbetet. M.a.o. om det blir vanligare med t.ex. extremväder eller cyberhot, så minskar inte risken för väpnat angrepp  p.g.a. detta.

De första siffrorna nämns

Den 23 januari nämndes för första gången några siffror rörande Försvarsmaktens behov av ekonomiskt tillskott. ÖB anmälde behov av ett tillskott på 4 miljarder kr / år. Det är viktigt att då veta att detta tillskott är avsett endast för (och bara räcker till) att huvudsakligen kunna lyckas med att fullfölja 2009 års försvarsbeslut. Ingenting, av de under 2014 – bl.a. av försvarsberedningen – framförda förslagen om förstärkningar, inryms i de nämnda 4 miljarderna. För dessa åtgärder har ”prislappen” 15 miljarder kr nämnts. Till detta måste läggas kostnaderna för uppbyggnaden av mobiliserande krigsförband (utöver de stående / rustade krigs- / insatsförbanden) och för återinförande av en modern värnplikt.                                                                                                               Osäkerheten är ännu stor rörande hur stort ekonomiskt tillskott, som kommer att ingå i det kommande försvarsbeslutet. Det operativa / säkerhetsmässiga tillskottsbehovet är i varje fall mångdubbelt större än 4 miljarder kr per år. C:a 2 % av BNP (c:a 80 miljarder per år) är den nivå som försvarsbudgeten minst bör hålla fr.o.m. 2020-talets mitt.

 

NATO-utredning eller ej

Den 5 februari kunde man läsa i Svenska Dagbladet att regeringen och alliansen börja tala om försvarspolitiken. Man får förmoda att en process syftande till konkreta förhandlingar inletts i syfte att – i enlighet med decemberöverenskommelsen – åstadkomma ett ”brett förankrat” försvarsbeslut ( eller inriktningsbeslut rörande försvaret, som det numera tycks heta). Inte oväntat tycks frågan rörande en NATO-utredning, d.v.s. en förutsättningslös utredning om bl.a. fördelar och nackdelar om ett svenskt eventuellt NATO-medlemskap, ha blivit det först behandlade ämnet.

Förbundets ställningstagande är i nuläget : ”Gärna NATO-medlemskap (eller i varje fall en förutsättningslös / vetenskaplig konsekvensutredning), men först ett betydligt starkare svenskt försvar”. Utifrån detta vill förbundet åter framhålla att NATO-frågan inte får fördröja eller på något sätt reducera en väsentlig förstärkning av försvaret.

Denna artikel, som följer försvarspolitiken fram till 2015 års försvarsbeslut, kommer att fortsätta i nästa nr av Vårdkasen.

 

Propagandavapnet                                                                                                   

Av Hodder Stjernswärd

När försvarsberedningen talar om ökad osäkerhet i vår omvärld är detta ett understatement. Putin anser uppenbarligen att operationen mot och annekteringen av Krim var fullt legal.

Man blir påmind om denna inställning på ett högst oroande sätt, när man tar del av några ryska aktioner mot Estland och Lettland på senare tid.

Ett exempel skall kommenteras (Time Magazin nr 23, 2014). En rysk UD-tjänsteman, Konstantin Dolgov, tydligen en slags utrikesminister för ryssar utomlands, åtminstone i Baltikum, reste till Lettlands huvudstad Riga. Här sammankallade han ett antal tongivande medlemmar av olika proryska organisationer från både Estland och Lettland. Han talade om för dem att en fascistisk våg sveper genom Europa idag. Han lovade dem allt stöd från Ryssland mot ”nazisthotet”. Det är ju ingen tvekan om att hans mål, liksom den ryska politikens, var att utså splittring och få de etniska ryssarna att känna sig förföljda och illa sedda. Tyvärr har han en viss framgång, eftersom många baltiska ryssar är tvingade att lära sig språket och landets historia. Den misstämning som då uppstår utnyttjar ryssarna. Det är samma taktik som Hitler använde under 1930-talet mot Tjeckoslovakien, Österrike och Polen; frammana en slags känsla av att hela folkgrupper är illa behandlade och undertryckta, för att därmed rättfärdiga ett ingripande utifrån; från Hitlers sida med vapenmakt. Den ryska taktiken i Ukraina är närbesläktad. Där basuneras ut att regeringen i Kiev är neo-nazistisk och att de proryska strävandena att bryta sig ut och bli självständiga är rättfärdiga.

Vi i Sverige måste se upp med dessa ryska strävanden. De är illavarslande. Om man ser till vad som hänt i Ukraina är ett motsvarande scenario i Baltikum inte helt omöjligt. Det är inte vapenmakt som i första hand använts utan propaganda av såväl fredlig som aggressiv art, samt desinformation.

Man måste komma ihåg att, enligt rysk historieskrivning mottogs ryssarna med jubel av den baltiska befolkningen då de 1940 marscherade in i dessa länder. Enligt balterna själva och enligt normalt tänkande människor var det en ockupation.

 

 

 

 

 

 

 

 

Förbundets styrelse

Ordförande : Lars-Olof Nilsson Överste, Ordf Försvarsutbildarna i Stockholms län

Vice ordförande : Per Wahlberg Kommendörkapten, f.d. Ordf Officersförbundet

Sekreterare : Birgit Nerlander F.d. Styrelseledamot och verksam inom Stockholms bilkår

 

Övriga : Stig Larsson F.d. Generaldirektör (SJ), Reservofficer

Margaretha Björklund F.d. verksam inom Riksförbundet Sveriges Lottakårer

Jan von Konow f.d. Museichef (Armémuseum), Reservofficer

Henrik von Vegesack Överste, tidigare chef för Högkvarterets frivilligavdelning

FÖRBUNDET FÖR SVERIGES FOLKFÖRSVAR

Adress : c/o Nerlander Gautiodsvägen 2182 62 DJURSHOLM birgit.nerlander@telia.com

Telefon: 08-755 04 57 Mobil : 0707-475 740

Pg-nummer: 49 88 23 – 4

Hemsida :www.forbundetsverigesfolkforsvar.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Uppdaterat 2015-02-19
Utskriftsvänlig sida
Provided by Webforum